Aftonbladet – 28 mars 1854, sida 3

tionens missnöje. På riksdag ropades högljudt. Arrfprinsen gnuggade händerna af fröjd. Riksdagskallelscen utfärdades, och högst få anade att de alla gingo prinsems ärender. Under en af dessa dagar hade Fredrik tillställt en bankett hvartill alla officerare, Stobee ensam undantagen, blifvit befallde. Denna uraktlåtenhet tillskref han sjelf glömska; ty ehuru han visste sig vara i fullkomlig onåd, var det likväl ej tänkbart att en generalissimus så oförsynt skulle lägga sin vrede i dagen. — Men kanske — inföll hans fru, för hvilken han berättade händelsen — är det onåden, som iklädt sig glömskans mask, för att förödmjuka dig. — Du kan ha rätt; men i hvilket fall som helst är jag ganska belåten dermed. Du kan aldrig föreställa dig huru svårt hvarje sammanträffande med honom numera förefaller mig. Just i detta ögonblick inträdde Gyllenroth. Han började omtala huru förträffligt banketten var arrangerad, huru roligt de der skulle få, och slutade, skämtande, meed en uppmaning till Stobee att försöka, hvilkendera som kunde dricka den andre under bordet. — Det blir åtminstone icke jag med om — svaracde öfversten. — Jag är icke befalld. — Hvad fan säger du, bror? — utropade Gyllenroth med väl spelad förvåning. — Icke befalld! Det är omöjligt. — Tror du att jag står och skämtar? Jag försäkrar att så är. — Den dumme löparn! Jag såg ditt namn tydligt stå på listan. — Det må vara, men jag går i alla fall icke dit. — Du måste det. Och nu utvecklade Gyllenroth så många skäl hvarföre, att han omsider lyckades göra Stobee villrådig. Ja han märkte att hans argumenter gjorde verkan, fortfor han: — Gå och fråga alla dina vänner. Din fru och allla skola råda dig till detsamma som jag. Eller hur, ffru öfverstinna? . (Forts. följer.)