Aftonbladet – 28 mars 1854, sida 3

från tronen våra stora Carlars dotter och syster! Nej hvarje redlig svensk skulle då fatta svärdet... hvarj soldat bli en hjelte! Prinsen, förledd af Stobeges häftighet hvaruti vine och smickret ej hade så ringa andel, trodde sig nu säke: om honom. och sade: — Ja, derom är verkligen fråga. Czar Peter hai druckit Carl den 13:s skål. Stobee blef stum. Vinets dunster skingrades ögonblickligt. Han hade sällan befunnit sig i en mera kritisk belägenhet. Omsider sade han: — Vi hafva svurit ers maj:t trohet och vi skola ej bryta vår ed. — Det är sannt, — svarade drottningen lifligt — och nu strömmade öfver hennes läppar ett varmt försvar af hennes rättigheter blandadt med smicker öfver stobees ridderliga och loyala tänkesätt, och hon slutade sin harang med löfte om de största värdigheter, blott han ville frångå hertigens parti och öfvergå till hennes och hennes semäls. Stobege böjde ett knä för drottningen och svor att med lif och blod försvara hennes rättigheter; men att öfvergifva hertigens parti, att vid hennes frånfälle — det han likväl hoppades, i afseende på hennes ungdom, ännu skulle vara långt aflägset, — att i ett sådant fall nödgas se kronan fästad på ett annat hufvud än hertig Carl Fredriks, — det skulle vara honom omöjligt. Om blickar kunnat döda, hade Stobee varit förintad; ett sådant raseri brann i Ulrika Eleonoras ochi prinsens ögon. Utom sig af vrede uppsteg hon. Fredrik, som egde mera sans, höll henne tillbaka. Han ropade att hennes maj:t mådde illa, glad att finna förevändning att ej vidare hehöfva tilltala öfversten. Hela hofvet kom i rörelse; men drottningen förklarade att hon ej kände sig sjuk, utan blott något trött. Hon gjorde en afskedshelsning åt de närvarande, och drog sig tillbaka i sina enskildta rum. Fredrik hviskade till Regina: — Jag öfverlemnar Stobee i Gyllenstens händer. ELFTE KAPITLET. Alla detta års befängda anstalter hade ådragit sig na