Aftonbladet – 23 mars 1854, sida 3

— Hr d:r Fjellstedt har hos redaktioner anhållit om rum för nedanstående: Om läseriet i Wermland. Både genom tidningar och rycktesvis har man hör mycket berättas om läseriet i Wermland, och eI1 viss dräng, vid namn Johannes Andersson, har blifvi framställd säsom en tjuf, som har stått kyrkoplik och såsom omoralisk i sin vandel. Bevis äro nu fö handen att dessa beskyllningar äro ogrundade, oci dessa bevis skola blifva använde, om nödvändigheter så päkallar, men vi hoppas att sanningskärlek oci rättskänsla skola finnas såsom tillräckliga bevekelse grunder att förmå vederbörande att de sjelfve rätte de grofvaste begångna misstagen, om icke för någor annans, dock för sin egen heders skull. Er kontrakts. prosten Lignell i Kila anförer i sin skrifvelse till dom: kapitlet i Carlstad, och detta har genom tidningar blifvit spridt öfver land och rike, att Johannes, säsom en röst vid sockenstämman yttrade, undergät kyrkostraff eller uppenbar kyrkoplikt i Mo kyrka., som denna uppgift är alldeles ogrundad, så hoppas vi att kontraktsprosten Lignell är så hederlig och rättänkande, att han icke underlåter att för denns äreröriga uppgift skaffa åt drängen Johannes der upprättelse, hvartill han efter lag är fullkomligt be. rättigad. Ett annat rykte har om samme person blif: vit utspridt ända till hufvudstaden, att han skall hafvs brutit äfven mot det nästföregåesde budet i den gu: domliga lagen. Af de hederlige personer, som på god tro gjort sig skyldige till utspridande af detts falska rykte, kunna vi icke vänta annat, än att de med beredvillighet skola rätta misstaget. I annat fal blefve det deras skyldighet att framskaffa bevis fö beskyllningen, hvilket ej är möjligt, emedan den är alldeles ogrundad. Det enda, hvartill denne Johannes?) gjort sig skyldig, är att han blifvit läsare-, som väl af många anses vara mera vanärande än förenämnde slags brott; men likasom ingen hederlig menniska anser det vara rätt att pådikta en röfvare eller mördare flera brott än han begätt, så mäste vi bäde i lagens och sanningens namn utsträcka värt påstående ända derhän, att falska beskyllningar icke äro lofliga i något fall, nej! icke ens emot rläsares; ehuru mänga synas vara af den tanken, att en läsare icke är berättigad att blifva behandlad och bedömd i enlighet med sanning och rätt. Men sanning och rätt är en vida högre lag än nägon menskl:g mening, och de behålla sitt stränga kraf och sin fasta auktoritet, utan afseende på pluralitet eller minoritet, utan afseende på stånd eller embete, utan afseende på makt eller lärdom. Vi hafva nu också bevis i händerna att de orimliga beskyllningarne emot Wermlands läsare, säsom, att de krypa under stolar, att de gifva syndaförlåtelse ät hvarandra, klättra uppför husknutar för att möta englar, o. s. v., dels äro fullkomligt ogrundade, dels hafva uppkommit genom tillställningar af lättsinniga motständare, hvilka med hänande gyckel sökt att förlöjliga allt sådant tal, som för deras öron var alldeles främmande, och dessa gyckel skrefvos på de sä kallade läsarnes räkning. Vi Önska att dessa fredliga menniskor i Wermland, som hafva behof af kristendom, icke blott inom kyrkomurarne, utan i umgängeslifvet och i hemmet, måtte lemnas så vida i fred, att de icke tvingas till en stor utvandring, säsom från andra orter skett, eller drifvas till affall från kyrkan, eller till nägon villfarelse. Men mätte de också taga sig väl till vara för all synd och för alla afvägar, och då de komma tillsammans för att läsa Guds ord, bör det ske i all stillbet. De böra vara mycket angelägne att aldrig fälla hårda omdömen eller tala illa om nägon af läroståndet eller om nägon annan menniska, utan bedja för alla, men isynnerhet för Konung och Öfverhet, för lärare och för hela vår kyrka, 1 Tim. 2: 1—4, samt bemöta alla med vänlighet, mildhet, saktmodighet, ödmjukhet och tålamod. Gal. 5: 22, 23. ) Han var före sin omvändelse en handlare, och kom i skuld, och för skulden hafva hans motständare nu sökt krossa honom, han var en svärjare, sabbatsbrytare o. s v., men ingen gjorde honom nägon förebråelse förr än han öfvergaf den onda vägen och blef en kristen — men dä, ja, då blef han en förhatlig menniska, som de säga gjort allt möjligt ondt. Så dömer verlden om öfvergängen från mörkret till ljuset, från satans makt till Gud.