Aftonbladet – 23 mars 1854, sida 2

Tan vist plclldagen ernaälllt fFfänkedom om att Andrarums alunverk skulle för nägra deeennier sedan fått sig tillagda betydliga förmåner Af staten, emot skyldighet att upprätthälla aluntillverkninger och utgöra aluntionde. Under sådana förhållanden ansåg han det olämpligt att efterskänka statens rätt till denna tionde, men alla upplysningar hade härom: saknats i utskottet, hvarföre han nu önskade återremiss.. Efter honom uppträdde Peter Jönsson, Nils Svenssom och Nils Andersson, Ola Svensson och Per Nilsson från Skäne, Anders Andersson, Anders Jonsson från. Östergöthland, Rudberg, vice talmannen Svartling, Erik Jansson frän Dalarne, Falk och Henrik Andersson, alla yrkande återremiss, hvilken ock bifölls såväl: å bilagan som ä 9:de punkten. Vid 11:e punkten, om mantallspenningarne och bilagde utlätandet litt. E, i anledning af motioner, väckte af hr Henschen och Bengt Gudmundsson jemte David Andersson om mantalspenningarnes upphörande, i hvilket utlåtande utskottet afstyrkt fullkomligt bifall till motionerna, men tillstyrkt bifall i fråga om arbetsfolk på landet och i städerna, hvilka ej äro lagstadde eller njuta ständig arbetslön, äfvensom i fråga om husmän och backstugusittare jemte deras hustrur och enkor samt inhyseshjon, bifölls först utan diskussion den afstyrkande delen. Man höll äfven på att likaledes bifalla de nämnde fattigare klassernas: befriande från mantalspenninga, men då uppträdde: först vice talmannen Svartling ch derefter förre tal-. mannen Nils Persson från Kronbergs län samt Sah-lin från Norrland för bibehällanet af de fattigas beskattning och återremiss. Detr föranledde David. Andersson i första rummet och edan en stor mängd. talare att vederlägga dessa ledamöters anförda skäl.. Väl fingo de understöd af Petter Claesson, men efter: en flera timmars debatt och upprepade yttranden både: af Petter Claesson och f. talmannen Nils Persson, fanm v. talmannen Svartling för godt att förklara sig vara: utskottet särdeles tack skyldig för dess åtgörande i denna del, som han likväl till att börja med velat ha återremitterad. För bifallsmeningen afgafs yttranden af flere talare, hvilka säkert skola med nöje läsas, och en närmare redogörelse derfir skallen annan dag lemnas. Bifallsmeningen segrad: med stor pluralitet. Derefter bifölls utan diskussio allt det återstående af betänkandet, som rörde de orlinarie inkomsterna, utom 19:e punkten, ang. trosspassevolans-afgifterr, hvilken äterremitterades få begäran af Dahlgren, som motionerat upphörande af denna afgift vid Vestgöta. afsutna kavalleriregemente. Ekonomiutskottets afstyrkande betänkande, i anledning af väckta motioner dels om indragning af åt-skilliga biskopsembeten och dels om nedsättning i bi-skoparnes aflöning, föranledde derefter åtskilliga ytt-randen af Lekberg, Falk, Henrik Andersson m. fl. Alla voro ense om att dessa motioner förtjenat annat. afseende, och isynnerhet tyckte nan att skäligt kunde vara att nedsätta biskoparnes afiaing till likhet med: statsrådernas. Emellertid, då saken redan skulle vara afgjord i de öfriga stånden, åtnöle man sig att, med afslag å utskottets framställning ch med gillande af friherre Raabs reservation, låta ktänkandet förfalla Bondeståndet. Plenum den 23 Mars f. m. Detta plenum gällde vice talman Svartlings motiom och inbjudningar frän adeln och presteståndet om en tacksägelseadress till konungen för hans verksamhet. och fasthet i fråga om neutralitetens upprätthållande. Nils Larsson begärde först orde och anförde hurusom han ansäg det vara en pligt för sig i egenskap af folkrepresentant att icke lättsimigt uttala sitt bifall till åtgärder, som man icke sett huru de slå ut till sist, hvarföre han, då man kunde taga för gifvet att adressen skulle blifva beslutad, ville i protokollet försvara sin åsigt. Utan tvifvel var neutraliteten under ett krig sådant som neutralitetsförklaringen tydligt omförmält, nemligen mellan sjömakterna England och Frankrike å ena sidan ich Ryssland å den andra, nyttig och klok, men talren ville ej afgöra huruvida det skulle vara förenlig med Sveriges intressen att försöka upprätthålla neutraliteten, ifall äfven de öf iga europeiska stormakterna förklarade sig mot Ryssland. Talaren ansäg att hvarje tacksägelseförklaring vore olämplig iman man visste ut-. gängen och innan man kände huru nyttig den handling kunde blifva för hvilken man tackade, ehuru han visserligen vore belåten med den erkända neutraliteten, som han hoppades också skulle göra alla. utomordentliga anslag och rustningar öfverflödiga. Med Nils Larsson instämde Rudberg frän Öland. Henrik Andersson var förekomma till största delen af Nils Larsson, men erinrade att i beviljandet af de begärda penningarne redan låg ett tillräckligt erkännande af konungens vishet. Derjemte ansäg sig talaren böra päpeka det olämpliga uti att genom en tacksägelseadress nu på förhand gå konstitutionsutskottet i förväg i fråga om bedömandet af regeringens åtgöranden i denna sak. Mänga af ståndets ledamöter instämde med Henrik Andersson. Petter Jönsson ansäg säsom en rätt och en pligt att hembära konungen en erkänsla, som tal. ansåg delas af ständet, och om någon tycker det vara för mycket hvad enligt motionen och inbjudnirgarne skulle införas i adressen, så kan han taga dm konungens skrifvelse, hvari ständerna underrättas om neutralitete erkännande, i ena handen, och adessförslaget i den andra. I den kongl. skrifvelsen tackar konungen och i adressen tacka ständerna och selan kan han säga att vi tacka allesammans. Mäånga instämde. Äfven Petter Classon talade för bifall och ansäg att folket hyste mycken tacksamhet emot konungen för hans förhållande i de politiska frågrorna. Lars Larsson förklarade, att insgen är mindre än han vän af onödigt och onyttigt fjessk, men han tror let ej vara värdigt att nu framkomma med betänkigheter, då tre ständ ingätt på saken. Bäst hade varit att utan närmare öfverläggning i tysthet gifva sitt bifall till saken, likväl med tillagd önskan att neutraliteten måtte blifva till landets fromma och agn. : Förre talmannen Nils Persson förklarade, att folket önskar fred, framförallt fred, och derföre hyser den lifligaste tacksamhet för neutralitetförklaringen. Det var oväntadt att om tacksägelseförklaringen skulle aippstå någon diskussion; bäst vore det att helt enkelt le som vore emot adressprojektet utan vidare röstade nej och de äter som vore för det röjstade ja, utan vilare utvecklande af skäl för och emot. Ola Månsson fann ett stillatigande2 och omotiveradt ifall intet värdt. Lika mycket somm han hatade allt skäligt klander, lika mycket hatade han allt förtidigt jesk, och hemställde till sina ståndssbröder, hvad de u äro, då de på dessa inbjudningar besluta en tackägelseadress? Jo, hejdukar åt de andra stånden äro le, menade talaren. Om de väntat till riksdagens lut och i afskedstalet till konungen tolkat sin erkänla, då hade bondeständet vetat hval det tackade för, lå hade det handlat värdigt och sjelfständigt, men wu ansåg Ola Månsson det olämpligt. Dock ville an, så långt det nu var gänget, icke päyrka afslag på motionen eller inbjudningen. Med Ola Månsson instämde Kylander, Elof Anderson, Falk, Hultman, alla riksdagsmämnen frän Skåne, inders Persson från Östergöthland samt dessutom en tor del af ständets ledamöter. Nils Nilsson frän Wermland och Sandberg från Norrand samt Bengt Gudmundsson yttrade sig för bifall, å grund af den opinion som de trodide räda i landet. När propositionen framställdes påi bifall svarades ndast ja; men största delen af ledavnöterna iakttogo ystnad. Alla konstitutionsutskottets ledamötter saknades uner denna öfverläggning på sina bänlkar. Förre talmannen Nils Person hade i ettföregäende lenum gjort framställning om att få höra bondestänets äsigter om behofvet af ett exportförbud. Ola länsson ansäg diskussion om en fräga, som hvarken r motion eller afser någon åtgärd af ståndet, oformg, men yttrade sig likväl emot exportförbud, i hopp it regeringen, i fall så olyckligt vore, att det skulle Advändigt hehöfvas. rättade gir aftor aAmständ;oha