Aftonbladet – 23 mars 1854, sida 1

TMA PYMMUvA Vi PUH 89080 derdåniga tacksamhetens lummiga löfhvalf. I går afton afgjordes dess framgång i:borgareståndet, dock först efter nära två timmars debatt. Hr K. Almgren deklamerade med en ifver, som hade det gällt hans eget skinn, att saken skulle gå igenom, och många talare understödde honom, ehuru med det lugnare nitet. tUrr Mechel, Henschen, Wallenberg och flera tyckte att ständerna genom de enhälligt beviljade penningesummorna redan tillräckligt uttalat sitt vördnadsfulla erkännande af konungens omsorger för rikets väl i afseende på sannolikheten af ettsturidande krig i vår omedelbara närhet. Det hjelpte dock ej, ty då konungen i nåd. skrifvelsen af den 15 d:s behagat i förbigående komplimentera ständerna för deras beredvillighet att anslå penningar, så: måste ju äfven ständerna komplimentera konungen tillbaka för sin kompliment till ständerna; annars hade udda ej varit jemnt, och våra ständer äro ett alltför vettigt folk för att ej veta när de skola skrapa på foten och svåra på skålar. Det hade ju dessutom varit oförlåtligt att försummes tillfället till en deputation just nu, midt under fastlagen. Franska senaten och lagstiftande församlingen hafva ju in corpore nyligen tackat sin kejsare för det nya statslånet som han beslutat upptaga. Hvarför skulle svenska riksdagen vara sämre, svenska riksdagen, som representerar ingenting mindre än — Nordens fransoser? Då vi redan så många gånger uttalat våra åsigter om den ställning som Sverige borde intaga under de begynnande fiendtligheterna , och sednast helt nyligen yttrat vår tillfredsställelåe deröfver, att H. M. Konungen fått från samtliga utländska makter mottaga gillande svår på sin neutralitetsförklaring, så kunna vi icke finna besynnerligt, att underrättelsen om denna neutralitets erkännande af fremmande makter blef äfven af ständerna mottagen med tillfredsställelse. Vi önska, och vilja äfven hoppas, att denna ställning skall tillskynda oss såsom nation åtskilliga fördelar, och vi vilja ej heller, såsom ett par talare i borgareståndet, så helt och hållet frånsäga svenska diplomatien hvarje förtjenst af att hafva medverkat till dess erkännande, ehuru å andra sidan oförutsedda omständigheter lätt kunna verka rubbningar deri, och oaktadt den engelska utrikesministerns till engelska konsuln i Riga afgifna förklaring angående behandlingen af brittisk eller neutral egendom, som består af rysk produkt och skeppas ur rysk hamn, visserligen synes komma att i betydlig grad inskränka de väntade fördelarne för vår handel. Vi anse, att ständerna, i detta liksom i andra afseenden, icke haft något skäl att :tro på annat än landsfaderliga afsigter hos regeringen, men vi måste erkänna, att vi i behofvet att uttrycka en sådan tro finna något ej mindre sårande för den ena statsmakten än förödmjukande för den andra. Måste ej båda statsmakterna ständigt antaga, att de ömsesidigt handla bona fide? Är det ej en förolämpning att sätta något annat ifråga? Hvem har påkallat ett förtroendevotum för konungens utrikespolitik af ständerna, som dermed efter grundlagen icke hafva något att skaffa, och hvilka ej heller blifvit tillfrågade om sina tankar i denna sak förr än den redan var afgjord? Anser sig regeringen nu efteråt beböfva ett sådant godkännande, och om så är, månne ej denna önskan uppstår just till följe af det föga förtroende den känner sig åtnjuta i afseende på den inre styrelsen? Det märktes tydligen af debatten, och skulle synts ännu bättre om det kommit till votering, att mängden af borgarståndet, med undantag naturligtvis af några få nitfulla, ej omfattade hr Wijks motion med någon högre grad af värme, utan biföllo den endast derföre att det var en kinkig och grannlaga sak att afslå ett sådant förslag när det en gång blifvit väckt; att hr Stolpe sjelf gjorde detta erkännande, saknar här ej sin stora vigt. Men väckas skola emellertid dylika förslag, så länge det underdåniga fjesket, lycksökeriet och begäret efter gunst och utmärkelser ej är utplånadt ur menniskonaturen. I de privilegierade stånden komma sådana förslag naturligtvis allt framgent att höra till ordningen för dagen. Det högvördiga presteståndet kunde ju ej engång instämma i hela riksdagens samfälda förkastelse af ett Kongl. Majits förslag till ändring i grundlagen, utan att sockra förkastelsedomen med den underdåniga tacksamheten för Hans Maj:ts landsfaderliga afsigter,, och i samma stånd var, vid frågan om kreditivet å de 2, millionerna, ständets högljudda bifall redan inprotokolleradt på förhand innan det yttrades. Men från borgareoch bondestånden borde ett dylikt fjesk vara bannlyst. Dessa stånd representera landet och dess verkliga intressen, eller borde åtminstone göra det. De hafva derföre andra pligter än att i tid ochHotid arrangera betygelser af-en undergifvenHet, på hvilken ingen tviflar, och minst den som betygelserna gälla; och skulle sådana betygelser hädanefter anses oumbärliga för att öfverskyla skröpligheter, hvilka ej mer låta :sig öfverskylas, och gifva skenet af ett förtroende till den närvarande styrelsen, som ej längre finnes, så vore det i sanning aldra bäst att en gång för alla gifva expeditionsutskottet i uppdrag att aflåta underdåniga tacksägelseskrifvelser för hvarje regeringsåtgärd utan undantag, hvarigenom man en gång för alla kunde bespara sig tidsförlusten och obehaget af sådana öfverläggningar som de, hvilka i går afton egde rum i borgarståndets plenum, och i dag på förmiddagen blifvit upprepade i bondeståndet. — H. K. H. Hertigens af Södermanland bisättning har i dag på middagen försiggått i följande ordning. Straxt efter kl. 12 satte sig processionen i rörelse från kongl. slottet, hvarvid H. K. H. Kronprinsens hofmarskalk grefve R. von Rosen åkte närmast framför den kongliga likvagnen. som var förspänd med 6 hästar och kördes af stallmästaren hos H. K. H. Kronprinsen, hr Sandels. Kistan var öfverdragen med blått sammet med breda