Aftonbladet – 22 mars 1854, sida 2

kung och land, så si... sin jord och sina hästar sköt han som en karakarl. Och hade han bara inte låtit mu sig att gå med bref... Gyllensten afbröt honom häftigt. — Hvad säger du? — Vi säger, han gick med bref till högsta herrn riket; men si det vändes på annat sätt. Trots all sin oförskämda djerfhet kände Gyllenste en r,sning skaka sina lemmar. Det var samme kar som gått med bref mellan honom och prinsen, och sor denne, utan ett ögonblicks besinning, uppoffrade. Hade det ej varit natt, hade ej månen, som låna färgen af sitt sken från den betraktandes eget hjerta, s hemskt belyst dessa föremål, skulle Gyllensten trolige lika litet bekymrat sig derom, som om något annat; m skakades han ett ögonblick af en obehaglig känsla; ha ville göra slut derpå och sade åt bonden: — Kan du då för tusan dj—r inte få kampen att gå — Det håller hårdt det. Herrn ser ju sjelf. Gyllensten ryckte tömmar och piska från bonden drog hastigt på tömmarne och gaf kampen med det samma ett duktigt rapp. Hästen stegrade sig; ett ytter ligare slag tvang honom åter ned... häftigt kastade har sig åt sidan och nu hängde verkligen de resandes lif på ett hårstrå. Vågspelet lyckades, de kommo åter riktig! på vägen, och ändtligen hunnen förbi det olycksbådande stället störtade hästen fram med en häftighet, som hade Nils Nilsson i egen person hållit i tömmarne. Tullbommen gjorde väl ett litet uppehåll, men denna hann näppeligen öppnas innan hästen störtade fram i lika ohejdadt raseri. Gyllensten prisade sin skicklighet, skjutsbonden läste alla böner han kunde, och när de anländt till ort och ställe, nästan störtade det arma, löddriga ljuret vanmäktigt till marken. Allt tycktes redan vara tyst i madam Hofverbergs okal. Regina under kornettskepnad och madamen sjelf suto väntande i ett litet kabinett innanför spelrummen; nadamen, på det allt skulle vara i ordning, Regina af nskan att så fort som möjligt råka sin själs nuvarande seherrskare. — Hvad han dröjer! — mumlade gumman, — Tror kornetten att han kommer i natt? — Jag hoppas det åtminstone. — Jag vet icke; men mig förefaller det så underligt. rud låte icke bara öfverstelöjtnanten ha gjort sig alltför äker, när han beslöt resa hit.