Aftonbladet – 22 mars 1854, sida 2

j komma åkande på vägen, som leder till Skans tull. På en gäng skyggade hastigt hästen. Något skrämd, tittade skjutsbonden åt sidan och varseblef en hög ställning, som i månskenet sällsamt stack af mot de omgifvande träden. Vid denna syn uppgaf han ett högt rop-af fasa och sneglade på sia stumma medåkande, gom allt ifrån gästgifvaregården ej sagt annat än: kör på!, — och som nu förtretad öfver hästens istadighet, dundrade till bonden: — Hvad djefvulen nu karl! hvarför kör du icke på? Bonden smackade och ryckte i tömmarne, men fåfängt. — Förb. mig! — fast jag borde icke svära så här dags på dygnet, aldraminst här... — Hvarföre icke det? hvarför icke så gerna här som på något annat ställe? — Herre gestandes! vet då herrn inte hvar vi ä? Dessa ord ryckte den resande ur sin djupa tankfullhet. Han såg upp, i den höga ställningen dinglade för vinden en menniskogestalt, som endast för tjugofyra timmar sedan lefde och andades, och derbredvid syntes högt upp i luften de rysliga qvarlefvorna af ännu en person, fästad vid ett stegel. Afven den fräckaste brottsling måste erfara en rysning vid anblicken af så fasaväckande föremål. Gyllensten kunde ej förvera sig deremot. Det var som hade en osynliga makt stängt vägen för vidare framträngande; men denna inre röst dref honom blott till hån. — Hvad fan bonde ä du och kampen din, rädda? Sådant här tycker jag ni borde vara vana vid. Likvisst måste man hafva godt om folk; jag tycker man kunde använda dem bättre, än att hänga dem, — Med dessa hära va dä fälle inte mer än rätt. Den la gör han illa far. De gingo båda — han såg ofrivilligt upp — de gingo båda ryssens ärender. Om Gyllensten varit i stånd till någon mensklig känla, borde dessa ord hafva väckt honom till eftertanke. Nu sade han: : — Anfäkta och regera! Skulle alla läggas på stegel I. och hjul, som... i — Men, sir herren, — afbröt honom bonden, — de må tjufvarne hänger man, de stora låter man gå. Dell ler arma dj—rne voro båda från vår socken. Den som u svänger deruppe har till och med rådt om kampen är, och det är väl derföre som jag inte är i stånd atti( ön ur fläeken; ty var Nils Nilsson en förrädare mot!s