Aftonbladet – 22 mars 1854, sida 2

Apropos förräderi och min lycka att komma helskinna från kalaset, så, — hvar är Cecilia? Du vet förmod ligen... — Ja, jag vet allt... Jag vet att jag har att tack den ädla flickan för min lefnads sällhet. Ack, i da bar hon mer än godtgjort sin förbindelse till dig. Oc vill du som jag, så... adoptera vi henne till vår dotter Är det ej så? Då Cecilia igenkände sin välgörares steg, öfverga henne för ett ögonblick all besinning, och hade ej de starka skymningen insvept allt i sin mörka skugga, skulle oaktadt fru Stobges egen upprörda sinnesförfattning, Ce cilias skiftande färg, hennes brinnande blickar, henne darrniog, för den skarpsynta fostermodren hafva förråd den hemlighet, som den unga flickan ej en gång vågad tillstå för sig sjelf. Men kärleken, den må vsra besvarad eller ej, bli alltid kärlek, en stickande smärta genomfor Cecilias brög då hoa såg öfverstinnan i sin mans armar. Hon skyn dade till sitt rum, der våldsamheten af hennes känslo hotade att tillintetgöra henne. — Nej, — utbrast hon slutligen, — denna olycklig kärlek får ingen ana. Är jag då en så förkastad varelse. att jag ej skall kunna qväfva denna brottsliga känsla fö en annans make. Godz Gud! om han äfven vore fr kunde han ju aldrig tillhöra mig. Huru högt står ej han öfver mig! Jag, — en flicka, som endast har hans godhet att tacka för min räddniag från last och elände, j:g skulle djerfvas älska honom! Om ock aldrig mitt hjerta psifvit smittadt of lasten, hafva dock mina ögon, mina öron blifvit det, och nu, — om han kände min brottsiga böjelse, skulle han ju tro äfven mitt hjerta befläcadt. Hon lade handen på sitt bröst för att tysta dess väldamma slag och hon lyckades; men det lugn som hon Ulkämpade sig var endast konstladt. : — Cecilia, hör du icke, — ropade August. — Pappa ch mamma ropa dig. — Jag kommer. — Du skall skynda dig. Barnet sprang bort. Cecilia sammanknäppte händerna ill bön: barmhertige himmel! beskydda mig för mig jelf! för mina egna känslor... för denna vansinniga vöjelse, som förstör mig. SJUNDE KAPITLET. Få dagar efter aktionen vid Stäket sågs en resande