ÖFTERSTE STOBEE HOLSTEINSKA PARTIET.) — Hvad säger ni? — ropade drottningen öfverraskad.l — Denne unge man s:— Denne unge man, — afbröt Stobee, — som endast utaf öfverdrifven blygsamhet döljer sig för ers majestäts blickar, är dock den, hvilken jag har att tackal för mitt och mina kamraters lif och frihet. I Det är omöjligt att beskrifva dem blick, hvarmed Reina i detta ögonblick — det fruktaansvärdaste i hennes; lif — betraktade öfversten. Hat, fruuktan, vrede och rageri målade sig der, på samma gångg som hennes ställning uttryckte en bön om förskoningg. I Fredrik yttrade icke ett ord. Han insåg att han i detta ögonblick hjelplöst var öfverlemnad i sin fiendes händer. — Men förklara er då, öfverste! — utropade Ulrika. — Så värdigas då afhöra mig, ers majestät! . .. Som jag sade: vi voro förrådda. Jag eger mäktiga fiender . :.-. fiender, som bemöda sig om att på allt sätt störta mig. Jag vet det, jag har vetat det länge... men jag fruktar dem icke. Må de akta sig! — Han kastade en blick å prinsen. — Ännu ett försök i samma syftning och jag skall krossa dem . — Nämn förrädarne, öfverste! — ropade drottningen, — och jag gifver er mitt furstliga ord att de skola dömas efter Sveriges lag och straffas, utan afseende till person, om ni kan bevisa hvad ni säger. Öfversten teg några ögonblick. Fredrik stödde sig mot sängkanten. En iskall rysning flög genom hans lemmar. : — Ers majestät! — återtog öfversten, — jag kan ännu icke bevisa något... Det enda kännetecken jag har på förrädarne utgöres af denna ..Han framtog en bandros, som han lemnade åt drottningen. — Jag är förlorad! — mumlade prinsen. — Hvilken djefvul! Fredrik hade igenkänt bandrosen, som fallit i den besynnerliga damens händer hos madam Hofverberg vic ) So A. B. N:o 53, 55—57, 59, 61—65.