Vid sina bemödanden att genmäla de skarpa rd som lord Russell fällt mot czarens polik, har Journal de S:t Petersbourg, på ett värkligt sitt belyst denna politik och skingst de tvifvel som ännu kunnat qvarstå beäffande Rysslands verkliga afsigter med det ttomaniska riket. Tvenne omständigheter amgå deraf klarligen : den första, att Rys:ind verkligen haft för afsigt att dela detta ke; den andra, att det i denna fråga ville tesluta Frankrike från allt deltagande. Ur enna dubbla synpunkt har effekten af Joual de S:t Petersbourgs, uppsats ej kunnat ndgå att här komma väl till pass. Det är anska nyttigt, att en hvar i Frankrike må änna sig väl öfvertygad att vi taga till vaen för Turkiets, eller med andra ord, för årt eget oberoende. Jag tror för öfrigt att jenna visshet redan tillförene var temligen män, och sannerligen äro hvarken ryska cjsarens svar till Napoleon III, eller grefve Nessclrodes långa memorandum, som offentiggjorts celler offentliggöras i våra tidningar, vt natur att försvaga densamma. Man bevöfver verkligen blott jemföra ryska kejsarens språk och fransmänners kejsares, chefens för let moskovitiska kansliet och vår utrikesmivisters, för att inse på hvilkendera sidan rättvisa och redlighet befinna sig. Lika bestämd, ättfram och klar, som den franska framställingen är, lika obestimd, sökt och grumlig ir den ryska. Helt säkert bedrager sig derpå. ngen af edra landsmän, och jag kan för-säkra, att sådant lika litet är förhållandet med mina. Det finnes ingen enda ibland oss, som icke åtminstone inom sig svarar cezaren och hans kansler detsamma som presidenterna i våra domstolar säsa åt de advokater, som plädera en dålig sak: affären är: oss klarn. Då hos oss skämtet icke lemnar obegagwadt för sina öfningar något tillfälle, ej ens det allvarsammaste, finner Charivari uti den ryska argumentationen ganska pikanta ämnen och skämtsamma vändningar, som icke äro: utan qvickhet, uppenbarande sig isynnerhet genom det i ögonen fallande sätt, hvarpå bladet åskådliggör det sällsamma å Rysslands sida, att vilja uti förevarande falk gifva sig ut för att vara ett oskyldigt oft fer för de andra makterna. Dess uppgift. är att försvara kejsar Nikolaus, och för detta: ändamål berättas, huru sultanerna ständigt: årått att bemäktiga sig S:t Petersburg, huva de ständigt afundats dem denna hufvudstads milda klimato. s. v. allt intill händelsen vid Yinope, som naturligtvis skrifves på turkarnes; räkning, men som vestmakterna, med tillhjelpaf det mest machiavellistiska system i verldeny äro nog fintliga att ligga de stackars ryssar till last. Sådan är ramen för Charivarig skämt, och den är verkligen ganska 1vckliot fylld. Jag gissar det är öfverflödigt säga er, att ryska namnet icke står synnerligen väl hos folket. Fäderna hafva berättat för sina barn hvad som tilldrog sig under 1812 års invasion och mer har cj behöfts för att barnen bibe-. bållit kossackerna i outplånligt minne. Met en regering, under hvilken ordet och tan-ken hade litet friare spelrum, skulle ofel-bart våra arbetare och i synnerhet gaminer redan bedöfvat oss med mer eller mindre grannlaga rop och sånger om ryssarne och deras suverän; men vare sig att den almänna tonen hos regeringen håller dem tillbaka, eller snarare att folket, som blifvit allvarligare stämdt, har en klarare insigt om det tillständiga i sina känslor och äfveni sitt hat nog af, man hör för närvarande nästan ingenting sådant. Blott ett par gånger hafva på boulevarderna mina öron träffats af följande slutstrof: Tu ten souviendras, Nicolas, de Paffaire de Sinope, ), men i stälNet ger man på teatern la Gaitö, för 10:de gången pjesen Kosackernr, Våra samtal och våra funderingar vända sig alltjemt kring samma punkter: de tvenne tyska stormakternas hållning. Dessa tvenne makters dröjsmål att öppet uttala sig, hafva på de sista sju a ätta dagarne gitvit styrka åt dem föreställning att de ämna ialkttaga on väpnad neutralitet. Trots Times försäkringar betviflar man till och med att de anslutit Bi till det ultimatisstmum, som Frankrike tillIsändt ryska czaren, fordrande Donau-furstenIdörmenas utrymmande. Österrikes afsigt att finrycka i de turkiska provinser som gränsa dtill dess område, i ändamål att undertrycka Ider möjligen utbrytande insurrektion, har synts,. och synes ännu vara af en tvifvelaktig karak-ter. Man har talat, och man talar ännu ickeblott om cn protest, som Turkiet med anledning häraf skulle ha afgifvit, utan att EngHand och Frankrike skulle ha understödt samma protest. De dunkla, motsägande, grumliga tyska tidningane hafva icke förmått HUskingra dessa moln, och de hafva nedtryckt Hloch nedtrycka fortfarande våra sinnen och tlvåra fonder. Man frågar sig med oro hvad: slags mission sora blifvit anförtrodd åt dessa sändebud, dem Preussen afskickat till stormakternas hufvudstäder, och af hvilka det ena, fursten af Hohenzollern, redan hit anländt. Somliga säga: de medföra en förklaring, att Preussen icke vill taga någon aktiv del i tistride Andra säga: det är en sista fredsansträngning, som försökes af den i motsatt riktning starkt påtryckte konungen af Preussen, hvilken till detta sista steg blifvit förmådd af sin syster, kejsarinnan at Ryssland. Ingenting fullt säkert förljudes emellertid ännv.. för min del är jag böjd att tro det den siIsta gissningen är den sanna, att den dubbla :Ipreussiska missionen i första rummet har detta syfte, men att, om den derutinnan misslyckas det är troligt att ordningen kommer till den andra hypotesen att besannas. Sättet för lånets upptagande lyckas förträffFramgången är säker. A. H. re en ) Du nog skall minnas.