att, för den man älskar, nödgas anropa döden såsom en välgerning! Dessa känslor funno endast ett alltför troget gensvar i den unga Cecilias bröst, så mycket starkare, som hon ej vågade alltför öppet lägga dem i dagen. Oro och fruktan hade för de begge qvinnorna uttänjt minuterna till timmar, och likväl bäfvade de att se dagen nalkas sitt slut. Solen sjönk mot vester, skuggorna förlängdes, kanondundret saktades och tystnade — men ej deras ångest. — Äger jag ännu någon make? — frågade sig öfverstinnan, — Hvar är min dyrkade fosterfar och välgörare? — tänkte Cecilia; ty endast under dessa namn vågade den stackars fiickan älska och nämna den, som var hennes allt på jorden. Så sutto de båda fruntimren, försänkta i djup smärta. De hörde ej barnens joller, blefvo ej varse det tilltagande mörkret. Hastigt sprang Cecilia upp och utropade: oo— Han kommer, han är här! — Hvar? Hvar? -skrek öfverstinnan. Hon lyssnade med återhållen andedrägt på den kommandes steg. Hon hörde porten ryckas upp, och få ögonblick derefter låg hon sanslös af glädje i sin mans armar. Cecilia var försvunnen. oo Du lefver! du är fri! du är mig återgifven — 10pade öfverstinnan, då hon åter i ord kunde gifva luft ät sina känslor. i — Ja, älskade Catharina, oaktadt min urie-post, har jag varit hård emot både kulor och stål; och så var det nästan med alla mina kamrater. HRyssarne lågo afmejade som gräs, under det att på vår sida endast åtttio man stupade. Emellertid hade Cornelia inburit ljus: det var första gången, som fru Stobee ej märkt mörkret. I hennes hjerta lyste den klaraste dag, ! Leende återtog öfversten, sedan han omfamnat och kysst sin son. i o— Carin, har du ingen mat att ge mig? du må tro att vi ha haft en het dag, och sängkammarrogenten hade icke lust att bjuda mig någon traktering, då jag i förbigående, som hastigast, hade den nåden att uppvakta honom. Vet du Oarin, om det gällt mitt lif, kunde jag ej ha motstått lusten att, efter ett sådant försök, se honom i ansigtet. Dock mera derom en annan gång. —