Sedan drottningen huldrikt förklarat Stobee sin tacksamhet, vände hon sig till Regina. — Och ni, min unga herre? — frågade hon, — hvem är ni? — Comretten heter von Stern, — sade Stobee, som erinrade sig att Cecilia uppgifvit detta namn på den ena af de samtalande, till hvilka hon lyssnat i skogen. — Nåväl, herr von Stern, sade drottningen, i det hon räckte den föregifna kornetten handen att kyssa; — vi tacka er i fäderneslandets namn för den tjenst, ni gjort oss och den tappre öfversten, hvars lif och frihet ni räddat. En annan gång skall ni närmare redogöra för omständigheterna härvid, och vi skola då hålla den stängaste undersökning rörande det förräderi, ni upptäckt... Bandrosen, som en af de sammansvurne tappat, behåller jag emellertid... God natt mine herrar! Drottningen lemnade rummet. Fredrik, hans meträss och Stobee voro allena. — Herr öfverste, — utbrast prinsen, som ändtligen andades åter, — hvad är meningen med allt detta? — Meningen? — sade stobee med en djup bugning, — Ah, ers kongl. höghet! Jag upptäckte att hennes maj:ts skarpa öga redan hade observerat kornetten, då han dolde sig bakom gardinen. Min afsigt var endast att hjelpa ers höghet — att maskera spelet... Ers höghet finner, att jag lyckats... och nu, tillåt att jag rekommenderar migl.:.. Han gjorde en djup bugning och försvann, Fredrik och Regina voro allena. — Hämnd! — utbrast favoriten med knuten hand — hämnd! blodig, oförsonlig hämnd! Fredrik bet på naglarne, så att blodet sprack ut Allt seden det fatala uppträdet i Norrtelge kyrka hade han icke kännt ett sådant raseri sjuda inom sitt bröst. oo— Han är förlorad — mumlade han. — Blir jag konung, så... I Han växlade en hastig blick med Regina. De för stodo hvarandra, ) SJETTE KAPITLET. I För öfverstinnan och Cecilia hade denna dag vari den bittraste i deras lefnad. Det behöfdes hela dera fasta tro, att allt hvad Gud gör är väl gjordt, föratt hin dra dem från förtviflan. I Än såg öfverstinnan sin man döende, förblödd, äl Iöfvergifven bortsläpad i ett slafveri, förskräckligare ä