Aftonbladet – 20 mars 1854, sida 1

oförrätter från andras sida är ett alltför väl kändt faktum att här behöfva någon bevisning; ty aldrig fanns en furste, som mer än sultanen varit föremål för den skändligaste orättvisa från andras sida (högljudda bifallsrop); en orättvisa, som endast är att jemföra med den som beskrifves i den gamla fabeln om Vargen och Lammet,. Men vargen har denna gång misstagit sig; det är ej något lamm han fått att göra med (skratt och bifallsrop). Hvad sultanens egna handlingar beträffar, utsäger jag någonting som säkerligen länder honom till heder, då jag här såsom medlem af reformklubben säger, att sultanen är en stor reformvän. Det är sannt, han har ej sårat sina undersåters samveten och fördomar och inrotade vanor; han har varit för vis atti sina reformer gå till väga med en brådska, som skulle förstört hans planer. Men, om billigt afseende fästes vid dessa gamla fördomår och inrotade vanor, hvilka han haft att bekämpa, vågar jag påstå att sultanen i sina vidsträckta besittningar infört större förbättringar af alla slag, än som fallit på någon annan furstes lott att på samma tid genomföra, och han skördar nu frukterna af den visa politik han följt; ty när hans mäktige granne smickrade sig med det hoppet att vid blotta ljudet af hans namn och hotet af hans finger sultanens undersåter skulle göra uppror i massa, hafva vi sett sultanens samtliga undersåter, kristna som muselmän, med gemensam energi och patriotism samla sig omkring honom och förete en anblick, som i hvilket land som helst skulle förtjent beundran. Det är 1 synnerhet en af sultanens handlingar som aldrig kan förgätas af Englands högsinnade folk. När ungrarne (högljudda bifallsrop) 1849 öfvermannades af Österrikes och Rysslands förenade härar, och när de tvungos att söka big en fristad i sultanens besittningar,