Aftonbladet – 18 mars 1854, sida 2

ren. Fredrik betraktade honom med en viss förundran — Hvem är ni? — sade han — och hvad vill ni Kuriren lät kappan falla. Fredrik spratt till, likson träffad af åskan, medan Regina med ett halfqväfdt roj af öfverraskning drog sig tillbaka. Den hatade Stobee, hvilken de i detta ögonblick trodde öfverlemnad i ryssarnes händer, stod lifslefvande framföi deras blickar. Ett spefullt leende lekte på öfverstens läppar. — Det förundrar säkerligen ers höghet att se mig här? — började han. — Hvad ... menar... ni... öfverste? — stammade Fredrik, alldeles tillintetgjord. Stobee såg sig omkring i rummet och varseblef nu först att prinsen icke var allena. Cecilias berättelse och hans egen skarpa blick lät honom ana sanningen. Han trodde sig veta i hvad egenskap den föregifne kornetten infunnit sig i den furstliga sängkammaren. Ett ironiskt löje flög öfver hans ädla, manliga drag. — Hvad kan jag väl mena annat — svarade han — än att ers kongl. höghet kunde finna det underligt att jag sjelf kommer såsom kurir. Men dels finnes ingen som bättre än jag kan redogöra för förloppet af striden vid Stäket, dels önskade jag att efter de faror, för hvilka jag varit utsatt, få visa mig för min stackars hustru frisk och sund och — med tonvigt — fri. All den förställningskonst, som vanligen är a-b-c i den furstliga uppfostran, förslog ej här: Det förrädiska blodet steg prinsen åt hufvudet och ögonen sökte fåfängt någon punkt att fästa sig vid. Denna afton tycktes ödet ha beslutat att lägga prinsen på en verklig moralisk sträckbänk. Man hörde en dörr öppnas i alkoven, sänggardinerna drogos åt sidan och — drottningen visade sig. Hon hade fått höra att en kurir nyligen anländt, och otålig att afhöra rapporten, lät hon endast kasta en puderkappa öfver sig och skyndade in till sin gemål. Bestört drog sig Regina tillbaka och dolde sig i vecken af de vida draperierna som omgåfvo prinsens säng. Hon fruktade drottningens blick, som lätt kunde skärpas af misstanken eller svartsjukan.