Aftonbladet – 18 mars 1854, sida 2

FEMTE KAPITLET. Mot aftonen tystnade kanonaden. Rapporter hade redan inträffat, som kungjorde att segren vore afgjord på svenskarnes sida. Ryssarne hade dock förstört den ena skansen. Huru många fångar som der blifvit gjorda visste man ej ännu. Dock saknades åtskilliga. Fredrik betviflade ej längre att den hatade Stobåe var bland dessa sednares antal, och hans hjerta fröjdades vid tankan på anläggningens framgång. Han hade redan tagit god natt af sin gemål och inträdt i sin sängkammare, der ett angenämare möte väntade honom. — Älskade Regina! — sade han till den bekanta kornetten, som bugade sig djupt. — Du har väl hört att vi segrat och att Stobee är fången? — Så är då en af min konungslige väns bittraste fiender undanröjd! — utbrast Regina. — Gånge så med dem alla, på det jag snart måtte få helsa min furste såsom konung! — Ja, Gud ske lof! Nu har jag verkligen godt hopp. Jag beordrade dig hit, dels för att du skulle få dela min glädje, dels för att ett par kyssar af dina purpurläppar skulle hålla mig skadeslös för det tvång, hvarunder jag suckar. — Kanhända jag äfvenledes borde önska ers kongl. höghet befrielse från detta tvång? — Så bör du ej säga, Regina — sade prinsen allvarsamt. — Jag har henne att tacka för mycket, och hon älskar mig så högt, en qvinna af hennes naturell kan älska. Regina bet sig i läppen, men hade ej svårt att bortskämta prinsens missnöje, och det goda förståndet återvände snart, då Wilkens plötsligen inträdde. — En kurir ers höghet! — Verdamt! Jag tycker det kan vara nog med kurirer för i dag. Hvem är han? — Jag vet icke. Jag kunde icke se hans ansigte. — Att man aldrig kan få vara i fred! — mumlade Fredrik. — Låt honom komma in. Med tillgjord fryntlighet gick prinsen den inträdande kuriren till mötes. Insvept i sin vida kappa, hade denne stannat vid dör