Aftonbladet – 18 mars 1854, sida 1

skydd. Emellertid forfor kanonaden. I sanning just ingen tröstand2 eller glädjefull musik. Öfverstinnan steg upp och sade med fast röst, ehuru blek som ett lik: — J irtren eder alla mina vänner, jag är ötvertygad att vi, åtminstone för det närvarande, äga alldeles ntet skäl till vår fruktan. — Det säger j:g också, — inföll nu Finnen. — J kunnen allesamman vara öfver ygade, att ingen ryss kommer hit. Finland var allt d ett sagornas och mysteriernas land, och dess innebyggar2 trocgdes veta mer än andra menniskor. Derförs bidrog gubbens försäkran, uttalad med detta folks så egna brytning, långt mera att lugna sinnena, än den förnäma damens ord. Afvenledes återkom en gosse, som ryfikenheten drifvit ut, för attskaffa sig underrättelser. Andfådd omtalade han, att ryssen ej vore i stadem, utan endast vid Stäket, och att d: nog skulle köra honom dädan; att kyrkodörrarne blifvit öppnade och attt templen voro uppfyllda af bedjande qvinnor och barn. Nu skingrades de gråtande och larmande qvinnorna. Fru Stobee, Cecilia och Finnen voro åter ensamma. Öfversiinnen fattade Cecilias hand i det hon med ömhet sade: — Om ej dessa dagars mödor helt och hållet uttröttat dig, skulle jag önska att du vid altarets fot måtte tacka Gud, för det han utsett dig till ett medel att rädda din fosterfaders lif, och bedja bimlen att den fortfarande måtte bevara hans dagar. Hölle mig ej heliga pligter fästade vid det arma barnets sjuksäng, skulle jag på ingen annan öfverflytta denna dyrbara rättighet. o— Önskar fru öfverstinnan att gå i kyrkan, — afbröt nu finndoktorn, — skall den lilla gossen ej göra något hinder. Jag åtager mig att vårda honom. Anbudet mottogs med tacksamhet af de begge frumtimmerna; beledsagade af Cornelia och August, öfverrstens, son, togo de vägen till kyrkan Den verkliga sorgen är blygsam. För att ej gilvva sina förgråtna ögon till pris ät allmänheten, hade frru Stobege, bksom Cecilia, betäckt sitt ansigte med en slöjaa.