Aftonbladet – 18 mars 1854, sida 1

NAREBESREARSAe ee FER eN RANE EAA NO SPARE ACO flickan, hvilken hade svårt att återhålla de frambrytande tårarne. Hon blef verkligen förskräckt vid dessa tecken til ångest hos den eljest så lugna flickan; hon visste ati det ej kunde vara en småsak, som hos Cecilia förmådde verka en sådan sinnesförvirring, och hon betraktade henne derföre med oroligt forskande blickar. Under så dane omständigheter ansåg finngubben, som temligen väl förstod att läsa i menniskohjertat, bäst att omtala sanningen. — Hvarföre — började han — tvekar jungfrun ati berätta sanna förhållandet? Lika litet som den här gosgen nu skall dö af denna sin sjukdom, lika litet skall denna gång ett hår krökas på öfverstens hufvud. Dessa ord hade uppdrifvit en lindrig rodnad på Cecilias kinder, medan de förjagat all färg från öfverstinnans, som under en outsäglig ångest frågade hvad som händt och hvilken fara som hotade hennes man. Finnen omtalade nu i korta och tydliga ordalag hele händelsen. Det gifves tilldragelser i lifvet. då menniskan förbi stum; hon förmår med möda fatta hur det tillgått.. Öfverstinnan befann sig nu i en sådan ställnin Hennes tunga nekade henne sin tjenst, men hennes frå gande blickar tvingade Cecilia till en omständligare be rättelse, understundom afbruten af bonden, som idliger upprepade sin försäkran, att öfversten ej hade något at frukta. Under detta samtal hade tiden förlupit, och m dånade det första kanonskottet. Öfverstinnan spratt ti!l. — Store, evige Gud! detta är då signalen till mir mans utlemnande. Det är då ej allenast döden jag ha att frukta för min make, utan det långt förfärligare öde att lefvande öfverlemnas i ryssarnes händer... — Herre Jesus! — hördes nu en chor af qvinnorö ster skrika, — Ryssen är i staden, vi bli aliesamman mördade! Hela husets qvinnopersonal kom nu inrusande ti fru Stobee, hos hvilken den, såsom husets förnämsta inne vånarinna och dertill öfverstinna, sökte hjelp och be