Aftonbladet – 18 mars 1854, sida 1

SN SN SI Catharina utbrast i tårar. Finnen hade emellertid uppmärksamt betraktat barnet. — Fru öfverstinna, gråt ej; den vår herre har, är väl bevarad. Denna gång har det likväl ingen fara. Jag tror mig nästan kunna svara för gossens lif. — Låt göra upp eld i kakelugnen — fortfor han. — Eld i denna värme? — frågade fru Stobee förundrad. — Ja, just eld. Gossen är svårt bekajad och hade jag ej kommit sjelf, så skulle ingenting ha hjelpt honom. Men nu med Guds hjelp, så skall allt gå bra. Snart flammade en munter brasa i kakelugnen. Den finske underdoktorn frammumlade några mystiska ord och uppbrände derunder skjortan, som det sjuka barnet nyss haft på sig. Derpå framtog han en välluktande salfva ur en ask och ingned dermed gossens lemmar, hvarefter han åter lät nedlägga honom i vaggan. — Se så — sade han — jag irrar mig mycket, om icke barnet redan efter några få ögonblick skall känna sig märkbart förbättradt. Och verkligen! -— det dröjde icke många minuter innan det sjuka barnet föll i en ljuf och stilla slummer. Utom sig af glädje, knäböjde Catharina vid bädden och Ibad, — såsom endast ett modershjerta förstår bedja. Öfversten hade sagt sannt, då han påstod att om den finske bonden kunde rädda hennes dotterson, skulle hennes frikostighet icke känna någon gräns. Då hon nu, efter en så lång tids förlopp, såg gossen försjunken i en lugn sömn och hörde den besynnerlige doktorns försäkringar att han ingenting mer hade att frukta för barnet, öfverhopade hon honom med gåfvor och, om gossen fullkomligt tillfrisknade, utfästade hon en för den tiden betydlig lifränta. Upptagen af sina moderliga bestyr, hade fru Stobee icke haft tid att längre sysselsätta sig med Cecilia. Men vid en blick, som hon kom att kasta på henne, öfverraskades hon af den unga flickans utomordentliga blekhet. Till en början ansåg hon denna vara en följd af Cecilias utståndna mödor under resan, men: snart märkte hon att en häftig rörelse arbetade inom den stackars