Aftonbladet – 17 mars 1854, sida 2

— Så har jag dig då ändtligen åter, du älskvärdast af adjutanter! — ropade Fredrik eldigt, då han såg si ensam med den unge kornetten, som så skickligt uträt tat hans uppdrag. — Ja, ers höghets underdånigste och tropligtigste tje nare eller tjenarinna — lydde svaret. — Innan jag lyssnar till dina rapporter, måste e kyss godtgöra mig för den tid, jag nödgats umbära di ljufva anblick. Sedan skall du taga plats hos migisof fan och berätta allt... — Nådig herre, begge delarne strida i denna kostyn emot respekten, — genmälte hon leende. Med en suck yttrade Fredrik: — Hvad du är skön. Men kom nu utan invändningar min tid är knapp och jag måste höra allt. Hur är de med Zöge? och hur har ryssen farit fram? — Efter vanligheten; dock kan ers höghet trösta sig Det är blott några bönder, på sin höjd ett par prester som råkat ut för hans raseri. i — Nå, det der kan mina pengar en gång ersätta Men så går det när undersåter äro halstarriga. Man må ste ju anlita de mest demoraliserande medel i verlde för att kunna lyckas. Kyrkor, städer, bergverk oc hemman hade varit förskonade, om de lydt. Under denna sista mening steg han upp och gick häftig rörelse fram och tillbaka. Plötsligt stadnade han — Och Stobee? H — Vaggar i morgon så här dags på Östersjöns vå gor, att gå sitt straff till möte för sitt förräderi. Cza ren kommer troligen icke att behandla honom för mildt Fredrik gnuggade händerna. — Så blir jag af med min värsta fiende. Om bar cke de fördömda ryssarne få alltför stort öfvertag .. pah, Dalheims rättskaffenhet är mig en borgen... mo qvällen skickar jag hjelp... allt skall gå bra. Han bjöd den qvinliga kornetten farväl. — Dock, du mäste fängslas, du kunde eljest gå öf ver på min fiendes sida. Drag upp rockärmarne, her kornett! Kornetten lydde. Ett par armband af äkta perlor lindades omkring d vackra armarne. Det var priset för de tårar och det blod, denna furst liga intrig kostade de olyckliga, om hvilka det sade och tänktes: — Ils sont fails pour cela!