Aftonbladet – 17 mars 1854, sida 1

och var öfvertygad, att, om du räddar hennes dotterson, blir hennes frikostighet mot dig utan gränser. Finnen lofvade att uträtta öfverstens uppdrag, och sedan Stobee till afsked kysst den unga flickan på pannan, lemnade Cecilia tältet vid den beskedliga bubbens sida. Men öfverste Stobge skyndade ut, för att vid skansarne foga nödiga anstalter till mottagande af den påhälsning, han väntade. Vi skola framdeles återkomma till en skildring af det sätt, hvarpå den tappre öfversten lyckades undgå den hotande faran. ANDRA KAPITLET. Då Regina efter sitt möte med Gyllensten återvände till högqvarteret, trodde hon ingalunda, att just hennes öfverdrifna försigtighet skulle blifva en orsak till förrådandet af den uppgjorda planen. — Hon hade ingen aning om lyssnerskan under jorden, och hennes hjerta svällde af vild fröjd vid tanken på den ofärd, som nu med säkerhet skulle drabba den hatade öfversten. Från högqvarteret beslöt hon att genast begifva sig till Stockholm, förnämligast för att utverka tillstånd för Gyllensten att qvarstanna. Under återfärden, huru olika voro ej hennes känslor mot dem hon hyste vid ditresan! Försvunnen var Bernhards bleka, blodiga vålnad med de brustna ögonen; Gyllenstens höga, fastän mörka och dystra skepnad, med de flammande blickarne, hade intagit hans plats, och först nu tyckte hon sig hafva funnit en man, värd att älskas. Vi hafva sett, att hon aldrig älskat prins Fredrik, utan att hon tvärtom suckat öfver tvånget att nödgas hyckla kärlek; nu suckade hon ej mer. Under inflytelsen af sin nya passion hade hon höjt sig öfver alla skrupler och sade föraktligt för sig sjelf, i det hon kastade sig af hästen för att begifva sig till prinsens rum: — Fredrik är för mig ej mer än det trappsteg, som! min fot beträder. Det var den 12 Augusti. Drottningen hade nyss satt; sig till spelbordet. Fredrik stod bakom hennes stol, till utseendet ifrigt sysselsatt med hennes spel, då han kände någon oförmärkt rycka sig i rockskörtet. Han vände sig om och såg en page, som i stället för att tala, blott gjorde en djup bugning och försvann. En blixt af glädje sprang upp i Fredriks öga, men försvann lika ha stigt. Han lutade sig ner, hviskade några ord vid drottningen och lemnade salen.