Aftonbladet – 17 mars 1854, sida 1

— 9ch prinsen är med om ett sådant skurkstreck? — Ja. os I häftigaste sinnesrörelse gick öfversten några hvarf fram och åter i tältet. Cecilia betraktade honom oroligt. Den finske bondens blågrå ögon tycktes brinna. Omsider sade han: — Nå, öfverste, skall den, hvars lif öfversten frälsat, våga säga några ord? Stobee studsade tvärt. — Hvad har du att säga? — frågade han. — Att ej många timmar återstå innan skurkstrecket skall utföras och, för att finna botemedel häremot, fordras framför allt lugn och besinning. — Du har rätt, men somliga saker öfvergå menniskans förmåga att bära. — Artprins! Drottningens man! Generalissimus! En privat skulle rådbråkas. Han undslipper ostraffad! Dock, hvad annat har man att vänta af den, som förstörde Carls hela armåe. För att förekomma följderna, måste jag dock känna hela anläggningen. Öfversten gick ut och gaf befallning att ingen utom i högsta nödfall skulle få insläppas. Då han återkom, bad han Cecilia att sätta sig och för honom upprepa det samtal hon hört, med full föresats, att hvad han än kunde få höra, vara lugn och kall. Och han höll sin föresats. Ett par gånger svällde ådrorna på hans panna; men det var också allt. Sedan hon slutat sin berättelse, steg öfversten upp, nalkades henne och fattade hennes hand. — Cecilia! du har rätt; du har varit ett redskap i försynens hand till min räddning. O, huru rikt har du ej i detta ögonblick återgäldat det jag fordom gjorde för dig! Och du gubbe! — han räckte bonden sin venstra hand, medan Cecilia nästan öfverväldigad af sin känsla lutade sig ned öfver den högra — dig kan jag endast tacka, ty en tjenst, sådan som denna, betalas ej med penningar . .. men se här, tag detta! — Öfversten uppdrog sin klocka. — Denna är din! Behåll den som ett minne af mig, och var öfvertygad om, att jag aldrig skall tveka att erkänna dig såsom min räddare. Bonden fattade öfverstens hand och fuktade den med sina tårar. Stobee fortfor: — Men nu har jag en begäran till dig. Du är ju doktor? I denna egenskap mäste du besöka min hustru. — Hvad felas dig, Cecilia, du darrar... Med detsamma måste du föra denna flicka tillbaka till hennes fostermor,