Aftonbladet – 17 mars 1854, sida 1

— Det vet jag icke; hon har dragit hufvudkläde ned öfver ögonen och stält sig tätt bakom gubben. — Dahlheim hade haft stor lust att befalla ordonnansen föra in dem i hans tält, då Stobee, som icke kunde begripa hvad en finne och en flicka skulle kunna vilja honom, steg upp och sade: — Jag måste väl höra efter, hvad det der besöke betyder; jag kan icke neka, att det förefaller mig något besynnerligt. — Hvad, gubbe, är det du? — ropade Stobee, som genast igenkände den finska bonden, hvilken han varit nog lycklig att rädda undan det honom tillämnade straffet. — Hvad vill du? — Att nådi öfversten måtte gifva sig tid att hörs hvad jag och denna jungfru ha att förtälja. — Tala då! — Det vi hafva att säga tål inga främmande vittnen Öfversten såg förundrad på honom och sade derefter: — Nå väl kom in! Han gick förut in i sitt eget tält. Finnen och flickan följde efter. — Nu äro vi ensamma; tala! — Nådi öfverste, denna jungfru har upptäckt ett anslag :emot öfverstens lif och frihet. Öfversten är såld åt ryssen, hvilken i morgon tänker landstiga här. Stobee studsade. Hans snabba blick insåg genast förhållandet; hvad han förut anat, blef nu verklighet Han brann af otålighet att utforska sanningen och utbrast häftigt: — Hvem är du, flicka? Hur har du fått veta?... Flickan drog halsduken af hufvudet och öfversten igenkände — Cecilia. — Hvad ser jag! det är du, mitt goda barn? Jag nästan anade det. Cecilia, som var okunnig om, att öfversten kände hennes utflygt till Roslagen samt att han läst hennes bref, såg häpen ut; men som hon visste, huru dyrbara ögonblicken voro, qväfde hon denna känsla. — Min ädle fosterfar — utbrast hon — förlåt min djerfhet att utan tillstånd våga mig så långt bort. Men jag tror fullt och fast att Gud sjelf ledt mina steg, efter som jag under denna resa kom att få afhöra ett samtal, hvari en öfverenskommelse träffades att utlemna öfversten åt ryssarne. Stobee spratt till. — Hvad säger du? — I natt eller i morgon bittida skall Stäket anfallas.