Aftonbladet – 16 mars 1854, sida 3

I blänande djupet han skådar sin graf, Dock han ilar åstad, : . Ty stjernan han ser uti himmelens höjd, Af skatter han för ifrån kust till kust. Han blott föga begär, Fastän arm har han, rikedom nog, Ty han eger ett sinne af svällande lust, Och hvarthän det ock bär, Ifrån hemmet ett minne han tog. Det minnet en gäng honom åter drar Till den kala kust, der hans vagga var. Här sitter han torftig i åldrens höst, Och ser utåt hafvet, hans enda tröst. — Det känns tungt mellanät; Men det gör ingenting, ty han stjernam ser Hur från himmelens höjd hon vänligt ler, Och hans hjertas kompass pekar stadigt ditåt. (H. o: S. T.) BLANDADE AMNEN, — Vid en i Paris hållen auktion öfver en avtografsamling säldes en avtograf af Gustaff III för 24 francs 50 centimer. Elisabeths af Englaand betal. tes med 195 francs, Fredrik den stores 135,, Molieres 325 fr., Talleyrands 2, Robespierres 60, Vfergniauds 40, Leonardo da Vincis 127 francs o. s. Vv. — Ännu en planet. Hr Marsh, andre astronom vid det under hr Hinds ledning stående Bislhopska observatorium vid London, har nästan samtidigt med hr Luther i Bilk, nemligen natten till den 1 Mars, upptäckt en ny planet, hvilken upptäcktes tre timmar sednare, än den i gärdagens blad omnämnda, och blir den 37 kända planeten. Äfven denna har sin bana mellan Mars och Jupiters. — Ett turkiskt postkontor i provinsen. Posthuset är vanligen en liten tväväninssbyggnad af trä, hvars nedra del upptages af stall, den öfra af bo. ningsrummen. En trappa upp hänger en gardin för dörren, som bruket är i alla turkiska hus som görs anspråk på mer än vanlig betydenhet. Ni skjutei undan den och befinner er i ett rum af medelstorlek med en divan löpande rundt omkring väggen, och sittande på den med benen i kors och clhibouken i hand en gammal körpulent turk med ett prydiligt skägg och drömmande utseende, hvars läppar endiast då oc då öppnas för att utsläppa röken, som i lätta molr hvirflar upp emot taket. Bredvid honom står en eller två korgar, innehällande hvardera ett eller två bref; ett fyrfat brinner i midten af rummet, och i dess öfre ända kanske en god eldbrasa. Då och då under loppet af dagen tittar kanske en vän in, ta af sig tofflorna, hukar ned sig på divamen. röker litet, talar ännu mindre och går sin väg. Så snar solen gått ned, stänges lokaler, elden och :fyrpannan savockna och postmästaren beger sig så fort: hans lös sittande tofflor tillåta, till en annan del aaf staden, der i tystnad och enslighet nägen älskliig Fatima blommar endast för honom, el!er att uppsöka nägra gamla vänner, med hvilka han röker till sängdags. Detta är postkontorets utseende och postmästarens lif om hvardagarne. Slutligen kommer den dig, då posten från Konstantinupel väntas. Folk strimma till för att höra efter deg. Vår postmästare sarar med oblandad tillfredsställelse att den ännu e anländt. Ett godt tålamodspröfvande dröjsmål är alltid en källa till oblandad tillfredsställelse för en äka gammal musulman, som älskar gamla seder och läller fast dervid. Vägarne äro djupa, postiljonerna hafva längre än vanligt uppehållit sig på vägen med rökande, och den som väntar bref skall läsa det med lika mycket nöje i morgon som i dag. Slutligen kommaa posthästarne i sigte, der de långsamt och trögt: röra sig framåt mot posthuset. Längt förr än de munnit dit, har nyheten spridt sig öfver hela staden. Soldater och officerare komma springande, paschan skickar sina adjutanter, frankerna gå sjelfve, och hela massan rusar in i postmästarens enda rum. Dä han ser att reträtten är afskuren, underkastar han sig sitt öde, framdrar sina brefpaketer och öppnar dem inför den talrika samlingen af äskadare. Han börjar nu sortera dem på ett sätt som skulle sätta det öfriga Europas postmästare i förvåning. I hopen finnas troligen 10 Achmets, lika många Mustaphas, lika mänga Alis, lika många Mehemets, och ute i staden dessutom ännu nägra dussin med samma namn. Ingen af dessa har något tillnamn; de ätskiljas endast genom färgen på sitt skägg, skapnaden af sina näsor, sin längd eller någon annan egendomlighet i gestalt elller anletsdrag. Finnes nu händelsevis i hopen två, tre eller fyra Achmets eller Mustaphas, som i des-aa hänseenden äro alldeles lika hvarandra, blir den poersons befattning, som har brefutdelningen sig anförtrodd, rätt kinkig, isynnerhet då vi taga i betraktande, att det kan finnas hundrade individer i grannskapet som ega samma namn, men om hvilkas skägg, hår och ögonbryn han ej är i tillfälle att taga kännedom. När vi härtill lägga, att hvarje Ali, Mustapha och Achmet ropar på alla bref till alla Alis, Mustaphas och Achmets, och att posten kaiske innehäller trehundra bref i ett dussin paketer oh att det 2j finns någon annan att öppna och utdeli dem än vår olycklige på golfvet sittande postmästare, kunna vi göra oss en föreställning om den dimma som i detta ögonblick lägger sig öfver hans förmögenheter. För en person som inträder i rummet, sedan operatonerna börjat, är han ej mera synlig. Då han röjt sig väg genom den lefvande massan, får han omsider ögonen på vår man, der han är sysseelsatt med att öppna paketerna och läsa utanskrifternaa på brefven med tillhjelp af ett par ofantliga glasöögon. Unter sina bemödanden att sortera dem, stticker han somliga i barmen, andra under dynorna, en del under mattorna och nedra delen af sin egen värda person, ehuru det är tydligt att han ej går tiill väga efer någon princip alls, vare sig alfabetisk,, fysiognomisk, lokal eller hvilken annan som helst. Hela hösar af dem falla ut på golfvet och förblifwa der ligzande, tills två eller tre af åskådarne plocka upp dem och dela ut dem bland hopen. Slutligen förslarar någon otålig individ, som under de sista fem eller tio minuterna ihärdigt pästått att hvarje bref som upptogs var till honom, sitt fasta beslut att ej vänta längre, och uppmuntrad af hopens bifallsrop kastar han sig öfver postväskan och för ned sig ett helt fång till andra sidan af rummet, dithan följes af en skara af de väntande, och företager genast en mönstring af bytet, fullkomligt likgiltig för alla protester från postmästaren, som hotar att kl:ga för paschan. Han fortfar i nägra minuter att på detta sätt sortera och protestera, dåoch då räckande ett bref vill någon väntande tjenare. Men slutligem blir ställningen olidlig; han springer upp, kastar ifrån sig chibouken och utan att gifva sig tid att draga päsig tofflorna, rusar han tvärsöfver rummet, tydligen i afsigt att taga förbrytaren vid halsen och strypa hooom på stället. Lyckliga ögonblick för dåe biträden han lemnat bakom sig! De störta sig alla genast 5fver väskorna, en tar en bundt, en annam en annan, och de begifva sig skyndsamt sin väg åt olika häll för att i ro sortera sitt byte på trappan, i förstugan eller nere på gården. Sedan hvar och en tagit sina och andra som falla honom i smaken, lemnas de öfriga qvar i en korg på stället att undegå samma soffringsprocess frän de nästkommande, tils postmästaren, om han händelsevis kommer att jå den vägen under loppet af dager, tar upp den. — Inpå kontoret har emellertid funktionären i all:annolikhet äterställt sin myndighet och tillfredsställt sh högljudda publik. Nägra bref hafva måhända funnt sina egere, en stor del andra hafva säkerligen konmit i personers händer, som dertill ej hafva någm rätt all. De äterstående instufvas under kuddarnm i divanen eller ligga spridda omkring på golfvet. Möjligen skola de en gång hitta till sin bestömnelse; men ännu troligare är att de multna bort, upp af mal eller falla ned mellan springorna på golfvet. Striden är nu förbi, postmästaren är nöjd owh återvänder till sin chibouk och sina drömmar fför ännu en vecka.