Aftonbladet – 16 mars 1854, sida 2

— Den 13 Augusti, således, sker anfallet på Stäket — sade han med högre röst — och den 14 gungar Stobee på en rysk galer Siberiens grufvor till mötes ... Victoria! TJUGONDE KAPITLET. Det är lätt att föreställa sig den ångest Cecilia skulle utstå under afhörandet af detta samtal. Hon såg ju sin fosterfar förrådd och såld åt hans bittraste fiender, och det af den, för hvilken det borde vara en helig pligt att skydda och försvara fäderneslandets barn, både såsom neralissimus och gemål till landets mor,. Plötsligt föll denna tanke henne in: — Det är försynens hand som ledt mina steg till detta ställe. Jag bör ej misströsta; hvarföre skulle jag annars ha blifvit vittne till denna nedriga komplott, om jag ej vore utsedd till ett medel för hans räddning? — Hon kunde nu, ehuru hennes hjerta klappade så våldsamt att det hotade spränga hennes bröst, med uppmärksamhet följa deras samtal. Hon studsade när hon fick .höra att samtalet rörde henne sjelf och Cornelia, men hon ansträngde förgäfves sina hörselorganer att fatta slutmeningen af Gyllenstens yttrande. Men hvad hon hörde och hvad som qvarstannade i djupet af hennes hjerta, det var hans sista ord: — Den 13 Augusti sker anfallet på Stäket, och den 14 gungar Stobge på en rysk galer Siberiens grufvor till mötes! Knappt hade Cecilia hört hofslagen af deras hästar bortdö, innan hon fattade gummans hand. — O, huru sannt sade ni ej, då ni yttrade att jag skulle rädda en för mig dyrbar persons lif! Men skyndsamhet är här af nöden. Kom, låtom oss aflägsna oss härifrån ! — Tålamod, jungfru lilla! Vifå ej lemna detta ställe förr än min gubbe kommer, ty då kunde lätt en olycka ske ... Lita på mig ... Hon ser att jag är sannspådd. ... Men kommer bara gubben min, sen så har det ingen fara. Nästan hade en qvarts timma förflutit. Med hvarje minut ökades Cecilias pinsamma oro. Aftonen närmade sig redan, då sent omsider gumman utropade: — Nu kommer min gubbe! Cecilia vände sig, förundrad till henne. — Hur vet ni det? Jag hör ingenting. — Men jag hör jag, och en röst säger mig, att nu hal jungfrun uppnått målet för sin vandring. Hör hon icke nu heller att någon kommer? — Jo, — gade Cecilie glad och knäppte ihop hän