Aftonbladet – 16 mars 1854, sida 2

derna. — O min Gud skänk mig nåd och rädda min fosterfar ! Innan kort rasslade det i genarne; ljuset ned trängde i hålan och våra v-ndrarnnor stodo snart åter på marken. Cecilia, som numera blott ägde en enda tanke, vände sig till fubben med den frågan: — Hur skall jag komma till södra Stäket? — Genom Stockholm. — O Gud, finnes ingen annan wäg? — Nej! — Och jag måste vara der tills i morgon afton! — Det är platt omöjligt. Harjungfrun glömt Ryssarne? i — Begär hvad ni vill, men ör Guds skuld, hjelp mig att rädda den ädelmodigaste Hand menniskor ifrån det nedrigaste förräderi! Ni är ju finne? Hjelp att rädda den som slagits för Finland, som blef tillfångatagen och skickad långt, långt bort, jag vet ej hvad det heter... Det är öfverste Stobee... kanhända ni... — Öfverste Stobge! — skrek bonden häftigt; — han, som varit i Finland? — Ja! — Jungfru, säg hur hänger det här tillsammans? Cecilia berättade i korthet hvad. hon hört. — Han måste räddas, skulle jagg ock sätta lifvet till. Det var han, som frälste mig umdan knutpiskan. Jag och min hustru. skulle slitas från vår hembygd, för att utplanteras på den nya hutvudstacdens kärrtrakter. Jag tillät mig några oförsigtiga uttryck och min dom blef — knutas ihjäl. Öfversten skaftade mig på flykten. — Det är honom likt; alla hans steg äro utmärkta af välgörenhet! — Ja, han skall räddas, men först måste vi laga att vi komma ur skogen; här kunde vi lätteligen bli tagna af några Ryska marodörer. . Gubben funderade några ögonklick. — Så måste det bli! Vi skola kringgå dem. De få väl snart lof att ge sig af till sina fartyg igen; ty aldrig våga de sig till Stockholm. . — Hör på jungfru, när sa hon att anfallet skulle ske på Stäket? i ? — Den 13:de: — Och i dag hafva vid dem 11. — Men det gör ingenting; i morgon eftermiddag skola vi vara der. — Om bonden skall ta sin sista häst, skall han fortskaffa mig. (Forts.)