Aftonbladet – 16 mars 1854, sida 1

ÖFVERSTE STOBER ELLER HOLSTEEINSKA PARTIET.) ADEERTONDE KAPITLET. Uttröttad af dageens mödor hade Cecilia, oaktadt sitt obeqväma nattläger, fallit i en djup sömn och vaknade ej förr än den följande dagens sol stod högt på himlen. Knappt voro de ensamme, innan finskan tillsade den unga flickan att äta en bit, ty de måste genast ge sig af. Cecilia lydde, och snart satt man åter i kärran. De hade åkt ungefär en half mil, då gumman så häftigt höll in sin häst, att Cecilia trodde det något gått sönder; men orsakern blef henne snart klar. Hon såg en äldre karl med snabbba steg ila emot dem och gumman började ropa : — Min gubbe kcommer! — Gud vare loof — tänkte Cecilia — nu får jag vända om; Men glädjen bleff af kort varaktighet. Gumman mumlade: — Hvad månde det betyda att han kommer så här springande. Gåtan blef snart löst; så snart bonden upphunnit kärran ropade han andfådd: ! -— Stig fort ur, vi måste gömma oss i skogen. Ryssen är i hack och häl efter oss, och känna deigen mig, så blir jag ihjälslagen. — Herre Jesus! — skrek gumman och stod med ett hopp på marken. Cecilia skyndade äfven ur åkdonet. — Hvem är denna flicka? — En jungfru, som kommit för att begära bot för ett sjukt. barn. I detta ögonblick förde vinden dofva ljud till deras öron. — Fort — ropacde gubben — eljest äro vi förlorade. — Kära hjertanddes, låt kärran stå och låt oss gömma oss! 2. — Och låta kärrran leda dem på spår efter oss. Nej tack, jag vill dessutttom ha min häst i behåll. er Han fattade tömomarne och det bar hastigt af mot skogen, under det han mumlade: jag vet ett skogssnår, der icke sjelfva fan ska få reda på oss. ) 54 4, B. N:e 53, 65—657, 59, 61 och 62.