Aftonbladet – 16 mars 1854, sida 1

— Ingenting kan vara billigare, — svarade Regina: — och jag här fullmakt att bifalla denna er begäran. — Godt! Så får jag ändtligen hämnåäs på denna fiende till mitt lugn, sin egen makas mördare! Hör på! Jag tillbad Christina och hon besvarade min kärlek. Då öfvertalade mig Stobee att föra hans hustru till Sveriga. Ej med ett enda ord förrådde jag min böjelse, ehuru ja led Tantali qval vid att ständigt se denna sköna oc älskvärda qvinna och likväl nödgas innesluta min kärlek i mitt bröst. Titeln min väns makap var mig helig. Hastigt utspreds ryktet om hans död; då först tillstodo vi vår ömsesidiga kärlek, en kärlek, som jag snart trodde skulle helgas genom äktenskapets band. Då han sedan.:. Här blef det honom omöjligt att längre fortfara i samma ton. Minnet af käppslängarne, tanken på håns landsförvisning och på förlusten af den qvinna han varit så nära att kalla sin, bragte honom i raseri. Han kunde ej längre styra sig, utan bröt ut i skymford och förbannelser. Stum hade Regina afhört honom. Aldrig hade någon så talat ur hennes egen själ. Gyllensten var en vacker karl, och hvilken qvinna hör väl utan deltagande en vacker karl beklaga sig öfver sin kärleks olyckor, isynnerhet om föremålet för hans låga är antingen död eller trolös? Regina kände det ömaste deltagande uppstiga i sitt hjerta, och hade ej Gyllensten, vid minnet af käppslängarne, blifvit så ursinnig, så skulle hennes blickar och beteende redan hafva förrådt allt för den erfarne fruntimmerskännaren. Sedan begge hunnit återtaga sitt lugn, yttrade Regina : — Herr öfverstelöjtnant! Jag kan ej klandra ert hat och jag förstår ej huru Stobee vågat täfla om en qvinnas hjerta med en man sådan som ni. Det gläder mig att fäderneslandets och prinsens väl samt den rättmätiga orsak ni eger till hämnd räcka hvarandra handen för att krossa denne Stobge, som i allt är så hinderlig för våra afsigter. Men ännu har öfverstelöjtnanten icke utvecklat sin plan. — Det vill jag genast göra. Kornetten känner säkert omständigheterna vid Stobees flykt. Att czaren skulle bli ursinnig af harm häröfver var naturligt, och att han brinner af begär att återfå honom i sitt våld inser ni utan tvifvel. — Godt! Då mötas ju czarens och prinsens önsk. ningar! Peter kan aldrig vara så nöjd att återfå Stobåe i sitt våld, som Fredrik att bli af med honom. Men sättet? — Är alldeles icke svårt, Men tillåt mig att förs: