Aftonbladet – 16 mars 1854, sida 1

De kommo till. en : korsväg; nu hördes: trummorn tydligt. . la Ds — Vi måste gömma oss här; vi hinna ej fram till snåret. Gubben såg sig uppmärksamt omkring och varsnade att tvenne träd, hvilka stått på en ensam klippa, blifvit af stormen kullblåsta och att deras grenar flätade sig i hvarandra. Gubben upplyftade några grenar och upp: täckte derunder en djup klyfta, hvilken han noga betraktade. — Skynda er — sade han med låg röst — här kunnen j gömma er med all säkerhet, medan jag far längre in åt skogen. Det är väl litet vatten på botten; men bättre för en qvinna att ligga i vatten, än att råka i ryssarnes händer. : i Cecilia svarade endast med att springa fram och för! söka klänga ned i klyftan, hvilket med gubbens tillhjelp snart lyckades; svårare blef det med gumman; men med något besvär gick äfven det för sig. Bonden lade gre: narne i ordning och körde bort. Cecilia och hennes följeslagerska hade tagit plats på ett par stenar, och för att ej behöfva sitta med fötterna i vattnet måste de iakttåga den obeqvämaste ställning. Ett djupt mörker herrskade omkring dem. — Herre min Gud, så svårt jag sitter! — pustade qvin! nan, och försökte pejla djupet med en stake: — Kors bevara mig! här fins ingen botten; vi drunkna! — skrek hon. — Tyst, för Guds skull? hör ni inte att de komma, hviskade Cecilia? — Herre Gud hjelpe oss! — klagade den gamla. — Cecilia, som emedlertid hunnit vänja sig vid mörkret, började urskilja föremålen och lyckades hjelpa gum-man till åtminstone någorlunda dräglig plats. Nu hördes tydligt huru en kavalleritrupp med blixtens hastighet närmade sig och sprängde förbi. Derefter förnummo de tunga stegen af infanteriet. Marchen tycktes aldrig vilja taga slut, och först efter en halftimma började buret af soldaternas steg aftaga och försvinna... De stackars fångarne motsågo redan med gladt modsih befrielse, då plötsligt ett nytt hästtraf lät höra sig och ånyo släckte deras hopp. NITTONDE KAPITLET. De hade hört orätt. En officer till häst, åtföljd af sin ordonnans, hade lemnat den förbiilande kavalleritoppen och ridit in på skögsvägen. Hans åtbörder förrådde otålighet, ceh slutligen utbrast han: