Aftonbladet – 15 mars 1854, sida 3

N:o 20, tillstyrkande att filialbanks-assignationer måtte gälla lika med lånekontorens egna assignationer, återremitterades, på yrkande af hr v. Hartmansdorff. — Samma utskotts betänkande N:o 24, afstyrkande utgifning af ett ersättningsbelopp ä 10,00) rdr bko till kapten Skottes sterbhus, bifölls. — Lagutskottets utl. N:o 12, afstyrkande en väckt motion om upphörande af . rättigheten att börda jord, bifölls. — Statsutskottets betänkande N:o 65, om sättet att genom riksgäldskontorets försorg anskaffa medel till det af ständerna beviljade särskilda kreditiv, föranledde en stunds diskussion, deruti deltogo: friherre Stjernstedt, som ansäg, att då banken och riksgäldskontoret egde öfver 5 millioner i hypoteksföreningarnes obligationer, sistnämade verk, som ensamt innehade öfver 3 millioner, borde realisera dessa och icke upptaga nya lån för anskaffande af de nu ifrågavarande medlen. Tal. yrkade återremiss af betänkandet. Hr Cederschiöld trodde det höra till en klok hushållning att utlåna sina penningar till sådana korporationer eller enskilda personer, som, dä behofvet så fordrade, kunde äterbetala desamma. Motsatsen, hvilken nu inträffat, vore högst bedröflig. Tal. påpekade derefter de stora olyckor som drabbat värt land genom uppmuntrande af hypoteksföreningar och privatbanker, såsom bidragande till landets skuldsättning. Hrv. Hartmansdorf hade länge befarat att det skulle gå med hypoteksföreningarnes obligationer såsom nu inträffat, att man nemligen icke kunde uppsäga desamma utan att derigenom möjligen en kris vore att befara. Tal. trodde dock att fullmäktige i riksgäldskontoret först bordt försöka att sälja dessa obhgationer innan de gingo i författning om anskaffande af nya lån, och tillstyrkte derföre återremiss. Grefve Lagerbjelke gendref de emot betänkandet gjorda anmärkningar och pästod, att om man uppsade de utaf riksgäldskontoret innehafvande hypoteksförenings-obligationer under de nu för handen varande ogynnsamma konjunkturerna, följden blefve att antingen räntefoten skulle uppjagas eller hypoteksföreningarne nödsakas att för inlösen af sina obligationer upptaga utländska län. Härigenom skulle otvifvelaktigt en förlust uppstå, antingen för riksgäldskontoret eller hypoteksföreningarne. På dessa skäl tillstyrkte talaren bifall till betänkandet. Af samma tanke med den föregående talaren voro hrr Bildt, Printzensköld, Mannerskantz, friherrarne Raab, C., och Palmstjerna. Betänkandet bifölls. Presteståndet. Plenum d. 15 Mars, kl. 9 f. m. På v. talmannens framställning, att det vore tid att bestämma dag för nästa riksdags början, motionerade prosten P. C. Arosenius, att den 15 Januari 1857 måtte dertill bestämmas. Biskop Hallström hänvisade till 2 i R. O., som endast berättigar föreslående af dag, ej af är. Grundlagen säger att riksdag skall hällas hvart 3:dje år: nu pägående riksdag började som hvar man vet den 15 November 1853, sålunda kan ingen tvist uppstå att ju d.t är är 1856 som nästa riksdag skall börja, blott dagen då den skall taga sin början bör bestämmas. Trenne data föreslogos härtill, nemligen den 15 Oktober, den 1 November samt den 15 November. För bestämmandet af den 15 November talade doktor Sandberg, som genom antagande af denna dag ansäg presteständet vara bäst betjenadt, då de pastorer, som sjelfva vilja hålla sina husförhör, dertill ega tillfälle innan de behöfva företaga riksdagsresan. Den 15 Oktober ansågs af somliga tjenligare än den 1 November, emedan riksdagen då skulle komma i full gäng till Jul, och ju förr man böriade desto förr finge man sluta, och kunde komma hem till nästa års höskörd. De som röstade för den 1 November talade om potates och hafra och dylikt, som till den 15 Oktober ej kunde vara bergadt, men som de högvördige ansågo sig kunnat stöka undan med till den 1 November. Prosten P. C. Arosenius genmälde biskop Hallströms påstäende att uti föresläendet af den 15 Januari 1857 skulle ligga något grundlagsvidrigt. Vid föregående riksdag, då ett dylikt förslag väcktes, fästade man sig ej så noga vid grundlagsbokstafven; för öfrigt förklarade talaren att det gjorde honom detsamma, hvilken dag som bestämdes, och att han gerna ginge in på hvad som helst. Efter anställd votering, som utföll med 23 röster för den 15 Oktober mot 16 röster, som voro för den 15 November, ansåg ständet den 15 Oktober 1856 vara den dag, på hvilken nästa riksdag borde taga sin början. Härefter föredrogos och biföllos bankoutskottets utlåtanden N:ris 15—23. De deri gjorda framställningar angingo för det mesta afskrifning af diskontlån. Vid N:o 24, i anledning af väckt motion om utgifvande frän banken af 10,000 rår till aflidne kaptenen E. Skottes sterbhusdelegare, fördes en längre diskussion. Utskottet hade afstyrkt väckt motion om denna summas utgående från banken, på tva skäl, eller dels emedan genom sammanstämmande domslut banken ej kunde anses ega någon juridisk iörbindelse att gälda den förlust kapten Skottes sterbhusdelegare lidit, dels emedan ständerna vid förliden riksdag, genom det sätt, hvarpä den då afgjordes, förklarat huru de ur billighetssynpunkt betraktat densamma, och enär ständerna då med samma skäl som na ej biföllo hvad utskottet föreslog. Utskottet kunde säledes nu ej föreslå hvad ständerna då afslogo. Emot betänkandet, och sålunda till förmän för Skottes testamentstagare, talade komminister Beckman, hofpredikanten Hasselrot och prosten Almqvist, alla under pästäende att Skotte blifvit lidande genom bankens förvällande att vid auktion läta försälja fastighet, den banken ej tänkte hemula, och att om den egendom, genom hvars köp Skotte blifvit lidande, ej försälts på samma auktion som de för bankens räkning intecknade hemmanen Norra och Södra Lisma samt Upsala, hade denna fråga aldrig kunnat komma att taga den sorgliga riktning den gjort. — Betänkandet försvarades af posten Althar och doktor Sandberg. N Borgareståndet. Plenum i dag kl. 9 f. m.