Aftonbladet – 15 mars 1854, sida 1

Men snart repade -hon åter mod. Renheten af hennes. afsigter, jemte hennes fasta tro på försynens nåd, kom henne att öfvervinna all fruktan. Dertill kom ,äfven gummans ord, uttalade med en hemlighetsfull peh profetisk röst: . — Om ni följer mig, så skall ni icke allenast rädda öfverstinnans dotterson, utan äfven en för er högst dyrbar persons hela välfärd. Det var isynnerhet detta sednare, som besegrade den unga flickans betänkligheter. Hennes bröst häfde sig oroligt. Hvem kunde den gamla mena? Ack, fanns cet väl mer än en, som var henne dyrbar öfver allt på jarden?... Fanns det väl mer än en, vid hvilken hennes brinnande tacksamhet fästades, förenad med den första kärlekens blyga känsla?... Skulle, hon kunna rädda honom ur en fara? Ack, hon skulle då germa hafva velat gifva sitt lif... Då de fingo gården i sigte, funno de den alldeles uppfylld af soldater. Gumman betraktade Cecilia. och såg henne blekna, — Jungfrun behöfver icke vara rädd! De äta icke upp oss. Hon kan vara så säker, som i sin fostermors egna rum, det svarar jag för. Nu var ej tid till vidare samtal, de svängde upp på gården, och voro i ögonblicket omgifne af soldater. — Hvar sju tusan, hin håles fru farmor, har ni fått tag i den der vackra flickan? Henne kan ni så gerna lemna åt oss. Om en tjugo år ska ni få igen henne, lika vacker som j sjelf är, mor. Soldaten hade fattat tag i den darrande flickan,, i afsigt att draga af henne hufvudklädet. Gumman stöttte häftigt bort karlen. . — Låt bli flickan, säger jag er! hon är icke fcör er; ... hon är ärlig mans barn; hon har farit med mig för att söka bot hos min gubbe för sin sjuke far. Haan har varit soldat han, så väl som j..-. Hon kastade en så skarp blick på karlen, att haan verkligen förbryllades, i det hon fortfor långsamt occh eftertryckligt: —— Det vore bättre han tänkte på Gud, än löpte eff