Aftonbladet – 15 mars 1854, sida 1

RET på tältsängen, för att i fred få öfverlemna sig åt sina tankar ..:. — La piece est finie, allons souper! sade Megret i verlden, och så säger jag med. Branden har saktat sig, vär är ingenting mer att se. Men för fan! slås -reveillen edan, — och nu har jag just blifvit sömnig! Detta yttrades af en ung officer, som tillika med de ndra stått och sett på branden. Ej långtifrån dem lågo vågra underofficerare, och svuro och förbannade att de ej ingo slåss. — Annat var det i kungens tid — yttrade en gammal sergeant och såg upp till himlen, liksom för att aga den till vittne och domare. Men himlen lyste af ett blodrödt sken, som spred sig öfver nejden. Det började dagas; i öster syntes redan horizonten ljusna, men det hemska skenet meddelade den guldglänsande morgonrodnaden sin egen dystra färg. Plötsligt tändes den första strålen af solen, som uppgick för att belysa jordens styggelse. Ingen blund kom på länge i Reginas ögon under denna natt. Orolig kastade hon sig af och an på sitt läger. — I sanning — mumlade hon — det är omöjligt att klandra fru Stobee sedan man sett denne man och med honom jemfört den obetydlige öfversten. Hvad Gyllensten är vacker, hvad han är väl växt! Ack, min Gud! om Fredrik såg ut som han, då vore det, min själ, ej så svårt att spela kär ... Men jag måste försöka att sofva; det går ej an att vaka så här; mitt utseende förstöres. Hon svepte kappan tätare omkring sig och lade sig så beqvämt som möjligt; men hvarje gång sömnen tycktes vilja lyda hennes kallelse väcktes hon af tvenne par ögon ... Pet ena af dessa ögonpar tillhörde hennes offer ... de voro brustna och blod klibbade vid dem ... Det andra paret ... hvems var väl det? ... Swedenborg säger: — Gud fördömer ingen, utan menniskan drages af sin egen böjelse till det mörka, dystra skenet ifrån afgrunden och nedstörtar sig sjelf deruti. Regina vände sig med afsky från de brustna ögonen,