ecknat sin ställning till de stridamde parerna. Det vill äfven framgent fasthålla Ten amma, men det har ingen förpligtelse till n beväpnad inblandning. Preussen skall beara en neutral iakttagande ställning, för att ipprätthålla mellersta Europas fred och för tt sednare kunna uppträda försonand:e åt båda idorna., Hamburg den 9, kl. !1. Öfver Tiest har nan i går erhållit följande underrätteker från Konstant. nopel af den 26 Februari: De iörenade lottorna lågo ännu i Beykosviken; Samos skall ha velat förklara sig för oafhängigt, warför ett franskt örlogsfartyg afgått dit. En del af Sebastopol-flottan befann sig i Suechum Kaleh. Enligt underrättelser från Athen af den 1 dennes skall upproret i Thessalien göra framsteg och de grekiska sympatierna vara i tilltagande. — Såsom en följd af artikeln i Oesterr. Corresp. hade fonderna gsigit på börsen i Wien; deremot hade de fallitpå börsen 1 Paris, der man icke ville kännas vid denna artikel., Hamburg den 9, kl. 1. Från Marseille meddelas i går följande med paketbåt från Konstantinopel bragta underrättelser: Konvojerna ha bragt 60 stycken fältkanoner till Batum och Trapezunt. Persiens neutralitet har bekräftat sig. Afghanerna skola angripa Kandahar. Persien vill uppträda bemedlande. Khanen af Khiva har för ryssarne flyktat till Bukhara. Han uppfordrar alla khaner att bistå sig. DANMARK. Landsthinget beredde den 8 dennes ministeren ett nytt och ännu mera eklatant nederlag i grundlagssaken. Sedan ministerens förslag enhälligt blifvit förkastadt af fojlkethinget, förödmjukade den sig derhän attt såsom sitt eget under några förbehåll uppttaga det Tscherningska amendementet, som den sjelf i folkethinget bekämpade och som då af Tscherning tillbakatogs. Men den gick ännu längre och afstod från dessa förbehåll, för att bedja landsthinget ovilkorligt antaga det ändringsförslag, som den förut bemött med så mycket föraktfullt högmod. Men ministeren hade nu stött till och med sina försvarare ifrån sig och dess usla hållning måste från densamma aflägsna allas sympatier. Ingen enda röst höjde sig för ministeren. Sedan Clcusen på sitt skarpa och träffande sätt visat att landsthinget nu borde följa den af folkethinget anvisade vägen, talade Krabbe, Drejer, Bardenfleth och B. Christensen, hvar och en från sin olika ståndpunkt, emot förslaget; och då slutligen sjelfva den gamle grefve A. W. Moltke reste sig för att opponera mot förslaget och häfda riksdagens rätt, så lemnade de sista få den ministeriella fanan och minist?rens förslag blef enhälligt förkastadt. Derefter blef folkethingets beslut antaget med alla röster utom två. Fedrelandet, yttrar i en artikel om denna sak bland annat följande: . Maken till tragikomedi med den H. M:ts regering uppfört under landstbingetstvå sista möten slkall man svärligen kunna uppvisa 1 något annat landds parlamentariska historia. Så långt i löjligt förödmjukande plägar det aldrig komma oeh kan det icke komma, der det konstitutionella lifvet är sundt och let konstitutionella medvetandet klart. Ansvariga ministrar mäste ha en lefvande känsla, både af nödvändigheten att vara ense med folkrepresentationen och af personlig heder och skam, som håller dem tillbaka från sådana ytterligheter. Det är ett stort bevis på den nemesis, som alltid följer taävt på hvarje öfverskridande af den rätta gränsen, att H. M:ts ministrar frän den dagen, då de satte sig öfver grundlagen oci gjorde sig sjelfva till oting af ansvarighet och oansvarghet; — från den dagen ha de förlorat mer och mer af sin jemnvigt, mer och mer af sitt ögonmått för bvad som är möjligt att genomföra, ja man kunde nästan säga, mer och mer af sitt menniskoförstånd. —— —— Nu begynner det egentliga stycket. Premiierministern motiverar nästan gråtande — situationen är verkligen jemmerlig, men hvems är skulden? — sina ändringsförslag och ber thinget vara så god och antaga dem. Ministern har med hoppet att kunna drifva någonting igenom kännt sina krafter slappas; det är alltså naturligt att han, som under grundlagssakens behandling i folkethinget satt alldeles ensam på understolen, nu begärt bistånd och förstärksning af sina kolleger. Han har fätt det af den mamhaftige krigsministern och den icke mindre manhaftige: finansministern. Det första ändringsförslaget gäller utskrifningsväsendet. Denna punkt rörer sålunda wmeens ledande tanke; att läta sådana saker sorten under Danmarks speciella författning och representation strider tydligen mot begreppet om arme-enhet, :bsolutistiskt uppfattadt — och hvem kan begära at h. e. krigsministern skulle uppfatta det annorlunda? Alltså tager h. e. ordet och har verkligen utarbetat sitt tal icke så illa; det är ett och annat i hvad han säger; han skulle kanske gjort någon verkan, om han strängt hade inskränkt sig till ämnet och icke fätt det olyckliga infallet att göra utflygter på helstatsförfattningens fridlysta omräde; han låter förljuda nägonting derom att det nicke vore omöjligte att helstatsparlamentet blefve sammansatt efter folkmängden i de olika statsdelarne. Är icke detta makalöst? Sedan det danska folket med en enhällighet som är ovanlig, icke blott i dess, utan i ala folks historia, har utdömt det i sjelfva verket scHeswigholsteinska författningsförslaget af den 28 Januari 1848 och just utdömt den punkten deri, att konungariket, oaktadt sin längt större folkmängd, skulle ha ett lika antal representanter i helstatsförsamlingen med hertigdömena; sedan det segrat i ett krig, som dessa gjort för att lösrycka sig och sedan det under och efter kriget frän alla sidor blifvit förutsatt såsom något, som följer af sig sjelf, att det i en helstatsförfattning icke kan blifva tal om annat än en representation efter folkmängden; sedan detta af regeringens egna medlemmar i de fullaste och bestämdaste uttryck mångfaldiga gänger blifvit erkändt och förklaradt — så kommer hr von Hansen och gifver oss den välvilliga underrättelsen, att det ju icke vore omöjligt att representationen kunde inrättas efter folkmängden, men att det alltså ändock är sannolikare, att den icke blir det. Denna nyhet. faller sk