gubbe, för att söka bot för sin gamla far, som rjyssen skjutit benet af. Kom nu bara! Cecilia följde gumman. Utanför grinden stod em förspänd kärra med ett påspikadt bräde, endast skyldt af hästtäcket. Cecilia hpppade lätt upp i kärran; gumman intog sin plats vid hennes sida och nu bar det at. Således är vår lilla stackars bjeltinna äter ute på äfventyr. Denna gången är det dock lyckligtvis icke jungfru Elsbeth som är hennes ledsagerska. SEXTONDE KAPITLET. Några officerare, bland hvilka äfven Regina i sin kornettskepnad befann sig, stodo under den mörkaste delen af den korta sommarnatten och åskådade det blodröda sken, som lyste öfver det beklagansvärda Rådmansö, då Regina hastigt kände en hand läggas på sin xel. Hon vände sig om och igenkände generalmajor Zöges adjutant, hvilken hviskade: — Generalen önskar tala med kornetten. Regina smög sig bort och följde adjutanten till generalens rum. Zöge öppnade sjelf dörren, den han genast sorgfälligt stängde, så snart Regina öfverstigit tröskeln. — Här, herr öfverstelöjtnant, — sade Zöge till en man, hvilken nu framkom från den skymning, hvari han hittills hållit sig dold, — är den unge adelsmannen, om hvilken jag talte. Han är här som frivillig och äger arfprinsens — hvilken jag hoppas vi snart få gifva en annan titel — fulla föetroende. Och denne herre — han vände sig till Regina — är öfverstelöjnant Gyllensten. Vid detta namn, hvarvid så många rykten voro fästade, såg Regina hastigt upp. För hennes nyfikna blickar visade sig en man, som ännu syntes ung, ehuru han redan lemnat ynglingaåren bakom sig. Hans längd var något öfver medelmåttan, hans växt fullkomlig, hans anletsdrag voro felfria; men i hans mörka, djupt liggande ögon läste Regina starkare passioner än dem, som någonsin rasat inom hennes eget bröst. Mot sin vilja nödgades hon nedslå sina ögon för de djerfva och flammande blickar, hvarmed han betraktade henne. Under det en mörk rodnad spred sig öfver hennes ansigte, kän. de hon sina knän vackla. En dödlig oro bemäktigade sig henne. Det var som hade Gyllenstens brinnande blickar förmått genomskåda henne... förmått läsa ända in i djupet af hennes själ... Hon darrade..., Hon kän. de sig stå inför ett visserligen beslägtadt, men dock oje-m-. förligt möägtigare väsende. (Forts.;)