— Det är bra det. Min gubbe skall följa jungfrur hem; ge sig nu tillfreds. Jag lofvar och svär, att om det vore ryssar i stället för svenskar, skall, så sann mig Gud hjelpe, ingen röra ett hår på hennes hufvud om hon reser med mig eller min gubbe. — Den som blott kunde få ett bud hem! — Det skall nog gå för sig. Jag har en pojke, som kan gå till stan. Hennes fru kan ju ge honom er skjorta eller ett par gamla skor. Kan jungfrun skrifva! — Ja. — Bra! Medan jag gör mig färdig så skrif en lapp Här är bläck ooh penna. Till Cecilias förundran framsatte nu gumman ett för den tiden ganska snyggt bläckfat, hvaruti några rätt väl uppskurna pennor lågo. Gumman, som märkt Cecilias förvåning, sade, ej utan en viss stolthet: — Jungfrun skall icke tro att hon kommit till något så uselt pack heller. Fastän min man bara är en simpel bonde, är han bättre än mången doktor och kan skrifva så bra som mången prest. Men vi få lof att skynda oss, annars kan vår resa lätt bli förhindrad. Så mycket ser jag. . Emellertid gick gumman, och då hon återkom hade Cecilia just slutat det lilla bref vi redan läst. — Skynda! — ropade gumman häftigt. — Om en halftimma är det för sent att resa. — Hur vet ni det, mor? — frågade Cecilia förundrad. — Jag har ju redan sagt att jag sett det. Tag hit breflappen! Hvar bor hennes herrskap? — På Fredsgatan. — Och heter... fast det står på utanskriften. Under detta lilla samtal hade en äldre flicka, tillika med, en trasig och barfotad pojke, inkommit. t gossen gaf hon brefvet och tillsade honom på ett språk, som Cecilia ej förstod, att genast skynda till stan. Flickan deremot fick sträng befallning att ej lemna stugan samt ge grisen och katten mat. — Du vet att jag ser hvad som sker, — sade hon. Nu vände hon sig till Cecilia. — Kom nu, jungfru! Men så här klädd kan hon ej fara med mig; hon får lemna sin klädning qvar. Derpå nästan slet hon klädningen af henne och inom tre minuter stod Cecilia förvandlad till bondflicka; gumman knöt halsduken om hennes hufvud. — Nu får jungfrun heta Anna och reser till min