— Har jag ej orsak dertill? — svarade den gamle. — Der ha vi ryssen och inte försvar . Drängen spärrade upp ögonen. — Inte försvar! Hur kan ni säga det, far? Soldatra ä ju inte långt borta. Gubben skrattade bittert. — 1 våra tider höfdes det en karl på tronen och icke ett qvinfolk, det hade hon nog mycket förstånd att sjelf inse, och det skulle ej förundra mig alls om prinsen i förargelsen lät gå vind för våg, och känner jag honom rätt, så... För jag ser pån att han har gifvit sig fan på att bli kung... Men hör J, som ha hustrur och döttrar hemma: skynden er hem och skaffen undan dem och er egendom; ty här blir, så sannt Gud lefver, intet godt af. Hafvet går högt och motvind ha de; de kunna ej så lätt hinna hit. Jag och gossen der, vi skola stanna qvar; vi komma tids nog med sorgposten. De lydde. Knappast såg gubben sig ensam innan han nedsjönk på knä. — Herre du allsmäktige Gud, starkhetens och härarnes Gud! Har du för våra synders skull lemnat oss i fiendehand, såsom du fordom lemnade de israeliter uti de assyriers eller de philisteers händer, o så haf barmhertighet stt dessa dagar må varda förstäckte: Skona qvinnor och barn! O du som pröfvar hjertan och ransakar njurar, ingjut hos vår öfverhet rättvisa och enighet, att väl anföra ditt folk! Oss skall ej modet fattas! Så bad den redlige bonden, knäböjande på den kust, som snart skulle fuktas af hans och hans anhörigas och vänners blod. Men politiken ville så hafva det. TRETTONDE KAPITLET. — Herre, ni har aldrig hört rätt! — skrek kapten Bark, samme officer, till hvilken riksdagsmansfar skickat bonddrängen. — Det är visst sannt, att jag med min ringa styrka ej kan leverera batalj; men uppehålla fienden kan jag, till dess generalmajoren hinner skicka hjelp. Betänk, jag har 40 karelska dragoner, 20 stå vid Kappelskär, 20 andra vid Räfsnäs; dessutom har jag de under kapten Schytz befäl cenrollerade bönder, och svenska bonddrängen, herre, slåss som en tusan dj-—1!