-— kornetter gör mig den äran och äter hos mig. Ni får då ti lfäle att göra mina officerares bekantskap. Qvällen förflöt glädtigt; ej den minsta skymt af oro öfver det svartaste af alla förräderier kunde hos någon bland gemeralens gäster förspörjas. TOLFTE KAPITLET. Men var det lugnt i lägret, så rådde cn så mycket större oro bland allmogen och de af herrarne, hvilka icke kände till komplotten. Redan tidigt på våren hade landshöfdinger baron Törnflyckt befallt värdkasarnes bevakande, och den 8 Juni utgaf han order om böndernas beväpnande med ysor och spadar — de enda vapen som funnos att tillga. Samma anstalter hade äfven blifvit vidtagna af landshöfdingen i Upsala, baron Cronberg, och bönderna afvaktade, under dessa herrars ledning, med lugn den fruktansvärde fiende, om hvars rysliga framfart de hört så många rykten. Aldrig hade sålunda några befallningar funnit villigare gehör än Törnflychts och Cronbergs. Dag och natt vakade börderna på de yttersta uddarne ... Man skref redan den 10 Juli. Natten mellan den 10 och 11 var stormig, vinden var vestlig och hafvet svallade starkt. Mot dagmingen uppsteg en tjock dimma, som först omkring klockan 5 skingrades. För böndernas häpna blickar syntes då ryska flottan, fastin ämnu på längt afstånd, långsamt närma sig svenska kusten. Ingen sade på länge ett ord; de sågo blott dystert på hvarandra. Omsider tog en äldre bonde, som tillika varit riksdagsman, till orda: — Bär går icke an att tappa vantarne. Låta vi dem i stillhet landa, så fara de som glupande ulfvar fram i landet. fu. Ola Pehrson, ro flinkt i land, skynda dig till kapten på Rådmansö och berätta hvad du ser. Den gamle riksdagsmannen var blott och bart bonde; hans förstind hade ej blifvit odladt, men detta ersattes at en nästan instinktlik känsla af det riktiga till och med i politiken. — J ser så mörk ut i synen, far — sade en ung bonddrärg till honom.