ledande en utlefvad gubbe eller gumma, medan vännerna med mörka, hotfulla blickar bortsläpade det husgeråd de ansågo ega mesta värde. Under högljudd klagan omtalade de att ryssen, ej nöjd att ta deras kreatnr, brännt upp allt hvad brännbart funnits. — Hm — sade en gammal bonde, hvars uttal tillräckligt förrådde hans finska ursprung, — det är icke värdt att klaga, förrän tarmarne släpa. Vänta tills det går här, som hos oss, då de hängde den ena presten och knutade ihjäl den andra, för det de talte om huru de foro fram. Ännu ha de ej trädt barn på bajonetterna, eller gjort med qvinfolken som benjamiterna gjorde med levitens hustru. Klaga och gråt då, nu är det för bittida. Jag har sett ryssar steka menniskw lefvande tills de blefvo svartbruna; vänta tills det ske, då är det tid att gråta och tjuta. Ett hvasst stygn for genom Reginas bröst; hon tyckte sig höra en förfärlig röst säga: — och ett sådant elände är du behjelplig att draga öfver dina landsmän! Men hon tröstade sig snart med: Det var: i Finland det; här komma de icke längre än vi vilja sliäppa dem. Gubbens berättelse hade uppeldat de gemcena soldaterne, isynnerhet finnarne, som hade blodigaa oförrätter att hämnas. Med underbefälet i spetsen svruro de att knacka ihjäl hvarenda ryss som föll i deras Händer och köra hela patrasket, för fan i våld. Men huru bestörta blefvo de ej då de, i stället att marchera till Rådmansö, såsom alla förmodat, kommenderades att göra halt vid Frötuna prestgård, der soldaterna njöto den oskattbara förnöjelsen att i allsköns säkerhet åskåda det granna fyrverkeri som ryssarne gåfvo dem. De lägre, hvilka ej voro med i komplotten, togo Gud till vittne och hämnare öfver en sådan illbragd, som de ej kunde förklara, under det de i hemligheten initierade menade: det är ej så farligt; det är bara nägra bondbyar! Efter en stunds förlopp tyckte Regina så med. (Forts. följer.)