Utrikes Korrespondens. (Frän Aftonbladets korrespondent.) Köpenhamn den 6 Mars 1854. Folket befinner sig i detta ögonblick i ett slags rörelse, hvars beskaffenhet man för öfrigt icke noga kan analysera, så att man följakiligen ännu icke kan säga, om det är en ögonblie!klig uppbrusning, som lägger sig snart eller ett resultat af det tillstånd, hvari regeringen nu öfver två år hållit det, genom att ständigt egga och reta nationalkänslan; visst är att pulsarne här i Köpenhamn — och Köpenhamn är som bekant Danmark långt mera än Paris är Frankrike — slå icke så htet ha-stigare än vanligt. Orssken härtill är den omständigheten, att den deputation af valmän, som på mötet å börsen i förra veckan delegerades fför att öfverbringa till H. M. adressen, hvari församlingens och folkets misstroende till ministeren uttalades, — icke har erhållit zudiens. Det förundrar er utan tvifvel, att :n sådan småsak kunnat bringa det godmodiza danska folket i harnesk, då det likväl p. den sednare tiden fått svälja så många bttra piller. Men saken är den, ati det dansia folket sätter mycket pris på en omedelbr rapport med majestätet, hvarpå det äfven haft häfd under hela absolutismen och hittills åtminstone under vår konstitutionella författning. Detta, att när allt annat slog felt, vxkumna gå till kungen och framställa för honom sina klagomål, är en tradition, som i Danmark alltid spelat en stor roll, och om folket derföre plötsl:gen ser sig spärradt ifrån korungen, så ser det häri ett ministergodtycke som talar långt tydligare än d mest reaxtionära åtgärder. : Under det man nu öfvervägde, hvad som vore att göra, för att få spärrningen upphäfd och på bgalt sätt få tala med konungen, så reste konungen bort från staden för att — som vanligt. när skyarne skocka sig alltför mycket på den politiska himmela — begifvsig till sitt petite maison,, Fredriksborgs slott och man är nu, äfven af denna grund, hänvisad till att genom riksdagen ytterligare söka förebringa konungen de tankar, som man hyser om den nuvarande ministeren, för hvilket ändamål några steg redan äro tagna. Under allt detta sitter riksdagen alldeles stilla och tam. Grundlagssaken har gått till Landsthiget, der ministeren med stor ifver och, såsm det synes, bakom kulisserna sekunderad af bondevännerna, sträfvar att få de föräncringar företagna i grundlagsförlaget, som Folkethinget icke ville gifva sitt bifall till. Det är under sådana auspicier en stor fråga om. huruvida det nationella partiet, som för ögonblicket står i en numerisk minoritet, men dock genom sin moraliska makt beständigt utöfvar ett stort inflytande, skall våga sig på att föreslå en adress till konungen om mlnisterens aflägsnande. Ty om adressen icke får en öfvervägande majoritet blir den utan all betydelse. Sannolikt skola anförarne för partiet sisom förut spela diplomater och hålla