Aftonbladet – 10 mars 1854, sida 1

Article Image
STOCKHOLM, den 10 Mars, Ibland de propositioner som vid denna riksdag blifvit af Kongl. Maj:t till ständerna aflemnande äro tvenne, som angå Danaarfs öfverlemnande åt kommuner der arfven fallit, för att dermed grundlägga eller utvidga välgörande inrättningar. Hos Kongl. Maj:t hade Carlstads stadsförsamling gjort ansökan om eftergift af kronans rätt till efter en näringsidkerska der fallet danaarf, stort 5853 rdr 7 sk. bko, att användas såsom hjelp till ett för kommunen behöfligt fattigoch arbetshus, till hvars uppförande af helt och hållet egna medel stadens invånare ansågo sig sakna förmåga. Likaledes hade borgerskapets äldste i staden Upsala hos Kongl. Maj:t sökt samma eftergift, till förmån för borgerskapets i Upsala gubbhusoch enkhusinrättning, 1 afseende på tvenne inom staden Upsala fallna danaarf, utgörande tillbopa 773 rdr 23 sk. 10 rst. bko. Kongl. Maj:t har, efter hörande af konungens befallningshafvande på båda ställen, proponerat ständerna att kronans rätt till besagde danaarf måtte afstås, å ena sidan till förmån för Carlstads stadsförsamling, å andra för Upsala borgerskaps gubboch enkhusinrättning, med vilkor att medlen skulle användas i enlighet med Kongl. Maj:tr föreskrift. Alltsedan vårt nuvarande statsskick i Sverige 1810 vidtog, lärer det vara exempellöst att ständerna vägrat sitt bifall att afstå kronans rätt till kommuner eller enskilda personer, då fråga derom uppstått. Stockholms stad ensam fick 1845 Kongl. Maj:t tillåtelse att uppbära icke mindre än 1100 särskilda danaarf, hvilka sedan justitiekollegii och förmyndarekammarens inrättning 1764 derstädes blifvit samlade, med ett sammanlagdt belopp af närmare 34,000 rdr bko. Under 45 års tid lärer endast en sådan hemställan blifvit afslagen, nemligen vid 1850—51 års riksdag, då Norrtelje stad anhöll om efterskänkande af kronans rätt å ett der fallet danaarf, utgörande 5574 rdr bko. Men anledningen till detta afslag var endast den, att sedan propositionen aflemnats, hade arfvingar anmält sig och börjat rättegång för arfvets utbekommande. Statsutskottet har deremot, i sina utlåtanden M 56 och 57, enär statens inkomst af danaarf, liksom öfriga inkomster, bör hållas kronan oförryckt tUhanda, samt, åtminstone icke utan särdeles ömmande omständigheter, till enskilde personer eller korporationers förmån, arhändas, men enligt utskottets tanke sådane bevekande omständigheter i förevarande fall icke förefinnas, funnit sig böra å den nådiga framställningen afstyrka rikets ständers bifall. Då statsutskottet, i afseende på de stora anslagsfrågorna, visat en så utmärkt beredvillighet att gå regeringens önskningar till mötes, har det nu på en gång statsutskottet påkomna oppositionsbegäret väckt en icke ringa uppmärksamhet, och man kan knappast förklara det annorlunda än att man på högre ort ångrat sin frikostighet, och att statsutskottet, som om en sådan förändring i utsigterna kunnat erhålla någon vink, skyndat sig att ställa sig de nya åsigterna till vederbörlig efterrättelse. Vi kunna nemligen icke förmoda att statsutskottets ovilja mot de två här ifrågavarande kommunerna kan stå i något sammanhang med den omständigheten, att de vid innevarande riksdag händelsevis representeras af män med mera prononcerade liberala öfvertygelser. Icke heller bör man antaga, att statsutskottet, efter de betydliga anslag som på dess tillstyrkan nu blifvit af ständerna beviljade för försvarsverket, skulle anse svenska kronan derigenom hafva blifvit så arm att den ej kunde umbära några få tusenoch hundradetals riksdaler, helst då de skulle komma att af kommunerna som erhölle dem användas till barmhertighetsanstalter, hvilka det måste ligga i statens intresse att befordra. I alla händelser synes oss statsutskottet hafva saknat all befogenhet för sitt åtgörande att bryta mot en häfd, som under en lång tidrymd varit gällande, och vi förmoda att del; tre riksstånden, som i morgon komma att behandla frågan, icke lära underlåta att,l i likhet med hvad bondeståndet redan i onsdags beslöt, återremittera utlåtandet, för att åtminstone erfara om icke det höglofliga utskottet kan förebringa några bättre skäl för sitt tillstyrkande å afslag på regeringens propositioner, än de i utlåtandet anförda.

10 mars 1854, sida 1

Thumbnail