Aftonbladet – 9 mars 1854, sida 3

BLANDADE Å NEV. — Telegraflinie till Afrika och fstindien Ett bolag har nu bildat sig i Paris för den ofta om talade planen att anlägga en elektrisk telegraf mellar Europas kontinent och Afrika. Från La Spe:zzia skull den gå till Corsica; derefter utefter Corsiczas och Sar diniens vestra kust till Cap Teulada och dderifrän öf ver Galita till afrikanska kusten, något öster or Bona. Franska och sardiniska regeringarne hafyv: garanterat 4 proc. ränta för det beräknade kapitale 7,500,000 fr. En grenledning skall öfver Tunis, Pan telaria, Gozzo och Comino gå till Malta. Samma bolag ämnar vidare fortsätta ledningen längs afrikanska kusten till Alexandria, derifrån öfver Suez, Jaffa, Jerusalem, Damascus, Bassora, Persien och Beludjistan till Hyderabad i Indien, hvarest den skall sluta sig till den ledning, som Ostindiska kompaniet genom irländaren OShaugnessy låter utföra. Kosnaden beräknas härföre till 5 a 701,000 st. — En djerf hypotes. Den ansedide tyska geografen Petermans teori, att nordpolen oomgifves af ett öppet haf, och att polartrakterna i allmäänhet njuta ett blidare klimat, än man efter deras ggeografiska läge skulle förmoda, har i engelsmannen I Harrington funnit en anhängare, som framställt kuriösisa skäl för densamma. I ett nyligen hållet föredrag öfveer Franklinexpeditionerna påstod nemligen Harrington, att magnetnälen antyder på ett hopande i massa af elektricitet vid polerna; att en sådan elektricitetens kondensering måste ha till följd en antändning af atmosferen, och att följaktligen nordoch sydpolsregionerna, längt ifrån! att vara de kallaste delärne af jordklotet, snarare äro hemsökta af en brännande hetta. Det starka, äsklika dånet, som sjöfarare så ofta förnummit i Ppolartrakterna och som skarpsinniga empiriker hittills ansett för braket af sammanstörtande isberg, förklaras af Harrington för sprakandet af de elekttriska flammorna, hvilkas återsken han ser i norrsbkenen. Vi skulle sålunda här ha den länge sökta nnyckeln till dessa märkvärdiga naturfenomener. Emellann eldhafvet vid polerna och de isiga kusterna af den norr:ra och södra kontinenten mäste, menar han, en temppererad zon finnas, hvilket äfven skulle bevisas af dett (för öfrigt ej bestyrkta) faktum, att djuren i nordpoolstrakterna om vintern draga sig ännu längre mot norden. Under detta lyckliga himmelsstreck kunna derföre sir John Franklin och hans följeslagare hafva ganska goda dagar, ehuru de hvarken kunna komma fram eller tillbaka, då på ena sidan elden spärrar vägen för dem, på andra sidan luftströmmen från söder, som bidrar till underhällande af denna eld, lägger dem hinder i vägen som de ej utan tillhjelp af ångan skulle kunna Sfvervinna — så framt det ej skulle falla hr Harringon in ait med en ny hypotes komma dem till bjelp. (ERA SO ÖF AA