Aftonbladet – 8 mars 1854, sida 2

— Stormen hade emellertid, närmat sig, buren på väldiga vingar. Ett och annat vindkast for redan öfver nejden; det djupa mörkret skymde de skyhöga böljorna och lemnade endast synligt det hvita skummet, hvilket likt hotande vålnader framträdde, — Besitta och regera, tror jag icke att Dittmars alla anherrar äro ute på dans!...Hjelper inte mina herrar! skatten skall jag ha ändå. Han kastade sig af hästen, den han band i skydd för vinden, knöt ett tornister för dess mun och gick beslutsamt in i det grusade slottet. Inkommen i förstugan slog han upp eld, påtände en lykta och såg sig uppmärksamt omkring. Förstugan var temligen väl bibehållen; fyra väldiga pelare uppburo hvalfvet och vittnade om dess fordna prakt. Snart var den smala gången funnen, som enligt Dittmars berättelse borde leda till källaren, der skatterna voro förvarade. Nu var all räddhåga försvunnen. Han såg endast det glänsande guldet, de strålande diamanterna, — och gick såsom vägledd af mörkrets andar utför trappor och gångar, till hvilka jerndörrarne endast voro löst tillskjutna och hvilka sedan åratal ej af menniskofot blifvit beträdda. Ett par gånger tyckte han sig förnimma liksom ljud af aflägsna steg; han upplyfte lycktan och såg sig omkring, men då han ingenting blef varse, gick han vidare i det han mumlade: — Det måste vara återljudet af mina egna steg... Ändtligen kom han till en jerndörr, som i motsats till de öfriga befanns vara stängd. Duwald upptog en stor nyckel. — Hvilket lyckligt infall af mig, att, då han blef tokig och jag fick hand om honom och hans saker, utpina bekännelsen af honom hvart denna nyckel hörde! — Han förde nyckeln till det rostiga låset. — Hvad tusan dj..! har den skälmen narrat mig? Jag får icke in nyckeln! Efter många svårigheter lyckades han omsider; men nu ville ej nyckeln gå omkring. Duwald arbetade och svor: ångestsvetten stod honom i pannan; han nödgades upphöra. . . oo Dj... attjag icke har något till hands att vrida med!