Aftonbladet – 8 mars 1854, sida 1

fruntimret, för att hjelpa henne ned i båten, som skull föra dem i land. Han tackade henne dervid för det ut märkta nöje hennes angenäma sällskap skänkt honom Han vore visserligen förtjust öfver den lyckliga och skynd samma färden, men i ett fall hade han skäl att beklag sig... deri nemligen, att han så ssart sku!le se denn så nya men intressanta bekantskap afbruten. Här afbröt han sig sjelf: — Min Gud! min friherrinna, hvad felas er? N bleknar, ni rodnar... mår ni illa? — Nej, herr baron, men tyvärr händer ofta, att d man sjelf står vid målet af sina önskningar, en ofrivilli; fasa bemäktigar sig ens sinne. — Det kan jag icke förstå — genmälte Duwald; — har jag väl hunnit så långt, så... Friherrinnan suckade: — Att stå vid sina önskningars mål är ju ofta det samma som att stå vid lifvets gräns. — Ack, min nådigaste friherrinna, lemna dessa dystra tankar. Vi båda befinna oss ju ännu i våra bästa år Nej, ännu vill jag lefva en tjugo, tretti år... Här afbröts samtalet. Man steg i båten och var inna! kort i land. Den tiden funnos inga präktiga hoteller, och gäst gifvaregårdarne voro nästan obeboeliga. Man sökte van. ligtvis logis hos bekanta eller slägtingar, i värsta fall hos presten i församlingen. Baron Duwald ämnade bo i er baron Knorrings hus, hvilken sjelf om sommaren vistades på landet, men hade upplåtit sina rum åt Duwald. Då baronen omtalade detta arrangement, inföll friherrinnan: — Godt, då blifva vi ännu några timmar grannar; jag ämnar nemligen bo i handlanden Petterssons hus, som ligger midt emot det det Knorringska. När Duwald kom upp i sina rum, kunde han, som i följd af sitt embete som domare skärpt sin medfödda förmåga att granska och gifva akt på menniskors handlingar och miner, ej underlåta att närmare skärskåda sin reskamrats besynnerliga ord. : — Hur djef— skall jag förstå denna qvinna. Under hela resan bar hennes sätt att tala och vara stämpeln af