han icke varit så skulle du vid det här laget ha befunnit dig... på tukthuset. Regina blef likblek. Hennes ögon, nyss fugtiga af tårar, sköto blixtrar. : — Nåå... var jag ännu för hård? — frågade Duwald. . — Åh nej, — svarade hon vårdslöst. — Men hör på Duwald... jag vet icke hvad det är, som säger mig att din resa blir olycklig. Dittmar var aldrig att lita på. Hans make i list och bedrägeri finnes icke i hela veriden Lyder du mitt råd, så reser du icke. Jag vill svära på att inga skatter finnas i hvalfven under hans siott. Baronen kysste med ironisk artighet sin frus hand: — Jag tackar dig, min bästa Regina, för dina omtankar om mitt väl, — sade han. — De äro ett bevis på din ömhet... Likväl torde du tillåta mig att 1 denna fråga vara af annan tanka, än du. Och för öfrigt. .. om också inga skatter skulle finnas, så... hvad betyder en liten resa till Estland? Det kostar ju på sin höjd litet pengar, och jag är dessutom angelägen om att vederlägga ditt och min fasters påstående, det jag är ur stånd att uppoffra tio daler för att vinna hundra... Nej — så snart vi få god vind, går jag ombord på jakten Goda Hoppet tch seglar öfver. SJUNDE KAPITLET. Efter en ovanligt snabb och lycklig segling, kastade jakten Goda Hoppet, på hvilken baron Duwald befann sig, ankar vid Reval, på Estlands kust, — denna kust, som nyss genom våldets och förräderiets förenade makter blifvit ryckt från Svess blödande barm. — Den värda baronen stod i fören af fartyget och samtalade med ett äldre fruntimmer — efter hennes egen uppgift — en liffländsk baronessa, som gjort öfverfarten tillsammans med honom. Baronen hade med ett för honom sjelf oförklarligt intresse fästat sig vid denna reskamrat. Hennes stora svarta ögon, dem han förut tyckte sig hafva sett någonstädes, fjettrade med sin ovanliga och dystra glans hans uppmärksamhet. Glad öfver den lyckliga färden, som syntes Duwald vara ett godt omen, bjöd han artigt armen åt det okända