Aftonbladet – 7 mars 1854, sida 1

sågs natten mellan den 5 och 6 Maj vandra öfver Riddarhustorget och taga vägen öfver Storkyrkobrinken. — Min bästa vän — yttrade frun i en högst egen falsett — låt oss gå Vesterlånggatan, tills vi komma till Tyska Kyrkobrinken, och sedan gå ned till Skeppsbron Den vägen är väl litet längre,... men jag är så faslig rädd för sjömännen och en karl, som för ett fruntimme! med sig, kan lätt råka i krakel. Borgaren hade svårt att hålla sig från skratt, mer lät emellertid med mycken godhet sin hustru råda — och utan några äfventyr uppnåddes snart den gränd, der bakporten på Duwaldska huset var belägen. . Läsaren har måhända redan i den förmente borgaren och hans hustru igenkänt prinsen och dess förtrogne kammartjenare Wilkins; ty våra ljusa sommarnätter medföra en viss olägenhet för dem som, likt prinsen, sö på förbudna vägar sina nöjen. Detvar numera icke möj: ligt att under en vid spansk kappa okänd vandra genom gatorna. En verklig förklädnad måste anläggas. Prinser valde denna, under hvilken han ansåg sig mest oigenkännlig. Men det var i andra afseenden en olycklig förklädnad prinsen valt. Den gaf honom ett simpelt, hvardagligt, gement utseende. Också uppgaf Regina, då han inträdde i hennes budoir, ett rop at öfverraskning... — Min Gud hvad han ser fadd ut! Och gammal sen! I parentes sagdt borde aldrig en furste besöka sin älskarinna, utan att vara iklädd alla sin rangs insignier, ty ho kan veta om det icke är dessa endast som hon dyrkar. o— För Guds skull, min prins, — återtog Regina med en ironi, som Fredrik lyckligtvis icke märkte, — nyttja aldrig mer denna förklädnad. Den kan ej dölja eder medfödda höghet. Ni blir genast igenkänd. — Hvad vill du att jag skall göra? Jag hade ett så stort behof att träffa dig och att i ditt sköte få utgjuta mina bekymmer... få beklaga mitt missöde att hafva kommit till detta förb. land, der jag till tack för alla mina omsorger endast skördar hat och förolämpningar. — Ehuru ers höghet är min lyckas skapare, mitt allt på jorden, nödgas jag dock tillstå att så är — sade Regina med tillgjord sorgsenhet. — — Om du visste, huru de skymfat mig... --— Ja — sade Regina, i det hon fästade en skarp blick på prinsen — -ja, de våga anklaga ers höghet för