Aftonbladet – 4 mars 1854, sida 1

Asien, att han under marschen oupphörligt frågade: Äro vi ej ännu i Asien?) Efter soupgen afskedade drottningen sin omgifning. Endast en kammarfru återstod, då prinsen syntes på tröskeln till hennes rum. En vink aflägsnade kamrmrmarfrun och prinsen skyndade att omfamna sin gemål. — Min älskade Ulrika — utbrast han — huru har jag ej längtat efter denna stund, för att förvissa dig om min glädje ... Det är sannt: dina undersåter hafva väorat att upplyfta mig på tronen vid din sida; men efter denne äfventyrares afresa skall jag åtminstone ej behöfva frukta att se diy nedryckas derifran. Ulrika spratt till, såsom stungen af en orm; tv ingenting sårade mer hennes högmod än om man lätt henne märka utt hertigen kunde vara henne farlig, ehwru hon för honom hyste samma fruktan som Jakob I för ett blottadt svärd. Med mörk blick utropade hon: — Denne skägglöse pojke störta mig från mina fäders tron! Aldrig! ... Och hvad dig angår, älskade gemål, skall ers höghet, hertig och undersäter till trots, ändå blifva min medregent. Jag vill visa dem att jag är drottning. . Ödmjukt skrymtande kysste Fredrik hennes händer. Drottningen fortfor: — Men hvad som högligen förundrar mig är den nåd och det förtroende ers höghet visar den fördrifne hertigens anhängare. Den der Stobee, till exempel; med största harm har jag hört berättas hans beteende i dag vid Carl Fredriks afresa. — Och likväl måste jag bedja ers maj:t att ännu så länge skona honom. Hans otacksamhet skall nog en gång återfalla på hans eget hufvud, — jag loftvar det. Men ännu är han mig nödvändig ... Med all diin sinnrikhet, älskade gemål, all din politiska skarpbliack, kan du ej ändå noggrannt bedöma det militära ... Nekar du väl att göra mig till viljes? ... Han kysste hennes armar, hennes händer, hennnes hals. :) Äfven bäri har historien låtit Carls minne rättvisa veederfaras. Se Lundblad, Carl XII:s historia, andra delen.