Aftonbladet – 4 mars 1854, sida 1

————--——RT hans grymma lott har jag länge känt, men ho förmår strida mot ödet? Då tiden till hans stjernas nedergäng nalkades, lemnade jag allt för att ila till Sverge, till min herres hjelp. Men ödet ville annorlunda. Jag var redan nära gränsen, då jag nästan begrofs under ett jordras, så vanligt i dessa trakter... Jag återfanns halfdöd. Oro oeh förtviflan ökade mina plågor, och då jag ändtligen återkom till sansning var tiden redan förbi... Med nästan slocknande stämma fortfor hon: — Jag anlände till baron Duvalds gods, dagen efter geheimerådet Dittmars uöd och hans bödels afresa till Stockholm . .Begge de samtalande försjönko i stum smärta. Omsider bröt Ingrid tystnaden: — Och, olycklige! liksom till hån mot din förrådde välgörare, tjenar du nu det parti som han förföljde! Utom sig af förskräckelse nedsjönk Jesperson på knä. — Himlens Gud! hur vet ni? ... — Jag har läst det i den skrift som Gud sjelf tecknat, — sade Ingrid högtidligt. — Men vet: detta parti skall aldrig vinna seger; en starkare makt skall krossa dess planer. Denne svage prins skall aldrig mer sätta sin fot på Sverges jord, mycket mindre der herrska .-.-. Farväl, olycklige! Sök förlåtelse hos Gud för ditt svek mut din välgörare ... Jag går ... jag ensam har förblifvit trogen ... jag ensam skall hämnas. Ögonblicket derefter var hon försvunnen, och tvenne dagar sednare äfven Jesperson. ANDRA KAPITLET. Samma afton var den vanliga societeten församlad på hofvet. Drottningen hade ej på länge varit vid ett så briljant lynne, och äfven prinsen hade svårt att dölja sin glädje. Samtalet var lifligt och animeradt. Prinsen talade skämtande om sin högstsalig herr svågers äfventyrliga täg i det inre af Ryssland... Det var åsnan, som sparkade det döda lejonet. — Lik en ny Alexander — sade Fredrik af iiessen — hade min stormäktigste svåger en sådan längtan att uppnå