— Herr grefve! — afbröt honom hertigen; — hvarföre denna utländska titel så länge jag står på svensk botten? Ack! jag känner att hvarthän mina öden också leda mig skall mitt hjerta alltid förblifva svenskt. — ÖO, min dyre, älskade prins! — utbrast Horn med värma, — denna kärlek för ett land, hvilket en annan i edert ställe måhända skulle hafva afskytt, kan ej blifva obelönad. Ulrika Eleonora är barnlös, ers höghet så un, Carl Fredrik rodnade starkt, hans ögon tindrade. — Endast tanken att stå i spetsen för detta tappra folk, — utbrast han, — kommer mitt hjerta att klappa af förtjusning. För detta älskade land vill jag offra lif och blod, ja... till och med sällheten att beherrska det. En paus uppstod, hvilken snart atbröts af Stobåe, som på en gång med liflighet och skicklighet började utveckla såväl hertigens successionsrätt som medlen för dess erkännande. Den gamle grefve Gyllenstjerna, uppretad som han var på drottningen, inföll: — Af allt mitt hjerta önskar jag en sådan utgång. Men politiken . .. — Rikens och troners öden stå i Guds hand, — afbröt den försigtige Horn, — Emellertid kan ni vara försäkrad, nådigste herre, att i mig ega en vän, som aldrig skall glömma edra fördelar, så vida de stå tillsammans med rättvisans fordringar. Diplomaten hade återkommit till sig sjelf. Känslan, som för ett ögonblick tagit öfverhand, vek åter för beräkningen. ooo Timman för min afresa nalkas, — återtog hertigen efter några ögonblicks tystnad. — Farväl herr grefve... jag tackar er för edert deltagande, edra vänskapsfulla löften, oeh skulle Gud återkalla mig till detta älskade land, svär jag att vara konung-öfver ett fritt folk och att aldrig bryta min ed genom att söka nedsänka det i träldomens bojor! Han omfamnade de begge grefvarne och lemnade hastigt rummet, åtföljd af Stobee. De ögonblick Carl Fredrik ännu tillbringade på svensk botten förljufvades af vänskapens deltagande; — och