ttningarne och beröfvad de sköna och sinnsa kupletterna, som härma kärlekens själaigning, nu står naken och öfvergifven, blift utesluten och Bassanio fått på vanligt proiskt sätt fria till Portia. Vi äro förvissade t endast en scenisk nödvändighet varit orsan till denna beklagansvärda stympning, men hemställa till Kongl. Teaterns mitiska och ergiska styrelse, om det vore alldeles omöjligt t sätta de simpla och korta båda :roler, som ifvit uteslutna, i händerna på ett par elever, ler-i nödfall låta dem dubleras af hr Wennom och Hjortsberg, och tro att hela allmänhen skulle vara teaterstyrelsen inneerligt tackam för en sådan anordning, hvariggenom detta igtiga och för Portias karakter så: djupt bevdelsefulla moment kunde återställas i sitt illa och harmoniska sammanhang. Om utförandet måste vi denna gång fatta ss mycket kort, och kunna göra det så mycet heldre, som vi hoppas stycket länge biehåller sig på scenen, så att vi dertill kunna terkommä. Samspelet var i allmänhet ganka godt, och andra rangens roller, hvariland särdeles utmärktes Jessica (mll Fehrntröm) genom sitt sanna, vackra och naiva pel, voro ganska väl fyllda. Nerissa (mll äfström) kunde äfven såsom kavomarjungsrua afva varit litet mera dame och mindre oubrette, åtminstone af undseende för den istoriska kostymen. Fr Hedin var lyckliare än vi väntat såsom Graziano, ehuru mycet det ännu återstår för honom att förverkiga det sköna och behagfulla namnet. Hr Swartz var en värdig Bassanio, med vacker vållning och ypperlig kostymering:, och hans stumma spel i domstolsscenen var af mycken effekt. Solanio eller, såsom han i öfversättningen kallas, Salario (hr Lundbergh) och Saarino (hr Nygren) voro, såsom sig borde, mindre framstående; Lorenzos roll ligger rätt väl för hr Sundberg, särdeles der sentimentala scenen i början af femte aken. Tubals roll utfördes förtjenstfullt af hr Hjortsberg; llparigheten och skadeglädjen i den korta men mästerliga scenen med Shylock framställdes med måtta och omdöme, och den lätta tyska brytningen och vulgirismen för öfrigt var lagom för att genom kontrasten gifva lyftning åt Shylocks tragisky höghet. Hr Jolin var en utmärkt Lacelot. Den italienska slyngelaktigheten, som aldrig förlorar en viss grad af plastisk grace, den sonliga ömheten, som bryter sig väg genom gyckelmakarens öfversitteri, och den venetianska gaminens oupphianeliga färdighet i tungan, allt detta återgafs af hr Jolin med en psykologisk och lokal trohet, som gjorde hans roll till en af de tacksammaste och mest framstående i skådespelet. Måhända hade ingen af denna aftons skådespelare så i grunden gzenomträngt och uttömt sin roll som hr Jolin gjorde det med Lancelots. Vi beklaga att teaterstyrelsen icke haft någon annan än hr Wembom att sätta på Dogens stol. Han var, i sitt fodral af guldbrokad, en hjelplig dekoration, men olyckligtvis för pjesen och för åskådaren fick han ej inskränka sig till en så stum roll. Den vackra uppmaningen till Shylock blef ihr Wennboms mun tyvärr en grötmyndig predikan, och vi undra ej på att den icke gjorde någon verkan på det förhärdade judehjertat. Portias roll är så stor och så svår att den ålägger kritiken mycket öfverseende vid bedömandet af fru Bergmanssons sjel. Det är obegripligt att ,Xöpmannen, aldrg uppsattes på kongl. scenen medan den ämu i Emelie Högqvist skulle hafva funnit den mest fulländade Portia. Fru Bergmansson: anlag ligga åt ett helt annat håll; hon är skipad för den moderna fransyska komedien; ha för sig väl, går väl, talar väl och klär sig vä, men hon saknar sinne för den antika omedebarhet, som trots all möjlig rikedom af psykologisk mångfald, utgör det sammanhållande draget i Portias väsende. Lekfull, djerf, trotsigt utmanande och förslagen, är Portia i grunden full af ljuf qvinlighet och jungfrulig skärhet, hvilken blott i ringa mån ersattes af den sensuella hänförelse som fru Bergmusson har i sin makt. I sin första scen, unter kritiken af sina friare, förfaller fru Bergmasson alldeles för mycket till hvad fransmamen kallar minauderie, något som här blir i aögsta grad stötande. Portia får ej glömma att hon är en furstinna, äfven med sin leksyster. Men det är måhända söderns döttrar förbehållet att förena denna ytterliga ysterhet och uppsluppenhet med en höghet och värdighet, som naturen der gifver af sig sjelf; uan att den behöfver inläras. Fru Bergmanssa utplånade emellertid det obehagliga intryckt af denna första scen, genom ett ganska firtjenstfullt, och i några scener högst graciöst och verkligen beundransvärdt, spel i det följande, hvilket också belönades af flera bifallsyttringar. Vi tro oss ej säga för mycket, om vi påstå att hr Dahlqvist upphöjde Shylocks roll till dramats hufvudfigur. Hans uppfattning af denna beundransvärda personlighet var värdig och förträfflig. Särskildt måste 7i hålla honom räkning för den berömvärda måtta han alltigenom bibehöll, utan att i e enda mån öfverskrida skönhetslinien, hvartill denna roll innebär så många lockelser. Has ypperliga maskering förtjenar ett särskildt erkännande. Kort sagdt, hr Dahlqvist har i Shylock fått en af sina lyckligaste roller. Men titelrollen då, köpmannen, dramats hufvudperson? höra vi läsaren fråga, har ni glömt den? Det är sannt, Antonio är hufvudpersonen fastän han ej talar mycket, ej handlar mycket; men han är skådespelets inneboende ande, den mystiska kontrapunkten i alla dess ackorder, som omedvetet klingar igenom bruset af alla de harmoniska förvecklingarne och . 92 IF — HH OR MM a Lu 2 LV