Aftonbladet – 2 mars 1854, sida 1

Slutligen får jag utbedja mig den höga äran, at i eders excellens nådiga ynnest städse få vara innesluten Grefve Horns anletsdrag hade återspeglat de sinnes rörelser, som uppfyllde haåns själ vid läsningen af dett bref. Af sin svärfar hade han långt förut erhållit upp lysning om Dittmars egentliga börd och historia. Då m den händelse inträffade som beröfvade geheimerådet sin: sinnens bruk, tvingade deras egna förbindelser med:denn: man hans fordna vänner att till hvad pris som : hels bemäktiga sig den olycklige, i hvilket förehafvande då verksamt understöddes af arfprinsen. Baron Duvald som trodde sig hafva mycket att hämnas), åtog sig at blifva fångvaktare — och aldrig har väl någon njutit si mycket af sin hämd såsom denne usling. Dittmar för svann, och dåhan i fängelse:s djup småningomiåtervak. nade till sans och besinning, utspriddes historien on hans död, medan han sjelf såg sig prisgifven åt der mans utsökta grymhet som mest af alla hade skäl at hata honom. — Skrymtaktige skurk! — mumlade grefve Horn sedan han slutat läsningen af ofvanstående bref; — d tror att jag ej genomskådat dig, ... att jag ej känne hvilka skäl du hade att frukta Dittmar, och att ditt upp förande mot honom stämplades med största grymhet Men — hvad var att göra? Duvald skrifver ganska sannt Allas vår säkerhet berodde på hans aflägsnande . . . Grefven gick orolig fram och tillbaka på golfvet. — Jag borde icke tillåtit — fortsatte han i sin mo: nolog — att hans -bevakande öfverlemnades till dennz nedrige och hämdlystne skurk . . .: Men äfven häruti ha Duvald rätt: hvem skulle man eljest finna som ej han: hala tunga hade öfverlistat? o— Jag skulle vilja ha hört det samtal, der baror Duvald var nära att komma till korta . . . Olycklige Ditt mar! Jag är oskyldig i ditt lidande... Jag tvår min: händer . . . Jag anbefallde mensklighet. Duvald får sjel svara för sina gerningar. — Men — fortfor han, efter en stunds begrundand — om nu denne skurk förstått att af Dittmar utpin —) Se Mord ech Kröning.