TOM OYT MERMAR MAA MLA MNMULUV SUVIULUVULAD LU UL VIlUningseller ekonomiutskottet uppstod, men man ansåg det sednare vara behörigt att med detta önskningsmål taga befattning. Ridderskapet och Adelu. Aftonplenum den 23 Februari. Debatten i Judefrågan. (Forts. från N:o 48.) Grefve Wachtmeister H. Äfven jag har reserverat mig emot utskottets betänkande, emedan jag fann detsamma alltför ensidigt och intolerant. Jag är visserligen icke anhängare af någon vidsträktare reli gionsfrihet, än som läter förena sig med begreppet af en statskyrka. Men statskyrkan har allsintet att frukta af judarne: deras kult har ingenting för sinnligheten lockande; de befatta sig alls icke med proselytmakeri.. Förr kunde man dä ha skäl atttaga försigtighetsmätt i afseende på katolikerna. Lika litet srundade äro de statsekonomiska skäl, på hvilka utskottet stödjer sig. Att judarne här ännu till en del xunna betraktas säsom fremlingar och att de företrädesvis sysselsätta sig med handel är endast en verkan af den lagstiftning, som utstött dem från en värmare gemenskap med andra medborgare och utestängt:dem från andra yrken än de egentliga stadsmannanäringarne. Utskottet synes vilja lägga dem ill last deras idoghet, flit och sparsamhet, men i dessa egenskaper kunde goda exe pel öfver hela landet väl vara af nöden. Utskottet talar derom att man icke bör motsätta sig Guds plan med judarne, nen denna plan motverkas mest derigenom att man på allt sätt söker upprätthälla den åsigten att de böra becraktas nästan såsom skadedjur. Då den ännu gängse fördomen hos allmogen icke tilläter mig att påyrka så vidsträckt bosättningsrätt för judarne, som jag skulle önska, förenar jag mig -med hr Silfverstolpe om det af honom framställda förslaget. Grefve Lewenhaupt P. Jag skulle ha önskat; att utskottet tagit steget något längre ut äfven ur ekonomisk synpunkt... Föredömen af industriös företagsamhet äro högligen af nöden. I landsortsstäderna är idogheten i: allmänhet ganska ringa; de handlande och andra industriidkare nöja sig i allmänhet icke med mindre än 25 procent; men sakna det oaktadt ickuratess och iakttaga icke med synnerlig ifver skylligheterna mot sina kunder. Judarne deremot äro ett i hög grad företagsamt folk; de vilja vinna hvad de kunna, det är sannt, men de sätta dock högsta vinsten i att kunna med måttliga pretentioner omsätta mänga gänger. Hvad landsbyggden angär, så erkänner jag, att en stark fördom der är rädande mot judarne; visserligen befarar jag inga vädor af :n judarnes bosättning på landet, men det skulle lock tills vidare -:medföra obehag ä ömse sidor. Jag inskränker mig derföre till att instämma i herr Silfverstolpes förslag. Friherre Raab, A. Betänkandets underliga tillkomst, hvarom hr Silfverstolpe gifvit upplysning, förxlarar de besynnerligheter, som det företer i ännu högre mätt än föregående besynnerliga utlåtanden frän samma utskott. Det är ett i högsta grad vidunderligt yttrande af utskottet när det säger, att jularne måste förkasta äfven den första artikeln af vår troslära, då motsatsen klart inses af hvar och en som cagit nägon kännedom om judarnes bekännelse, och som erinrar sig att kristendomen uppvuxit ur judenlomen, att den är liksom en ny krona på den gamla stammen. Säsom statsekonomiskt skäl mot utvidgade cättigheter har utskottet användt det gamla påståenlet, att de ej skulle kunna betrakta det land der de iro födda och fostrade och hvars språk är deras molersmål såsom sitt fädernesland. Jag vill här endast nämna, att en berömd judisk skriftställare, d:r Riesser yttrat, att om han hörde nägon jude säga att han icke betraktar sig hemma i sitt fosterland, utan har sin blick och sina förhoppninger fästade vid det förlofvade landet, så skulle han betrakta honom såsom salen. Historien vittnar äfven attjudarne långt ifrån utt betrakta sig säsom främlingar i det land, der de iro födde och fostrade, omfatta detta land med en serklig fosterlandskärlek. 1 det sednaste danska kri set kämpade många danska judar med tapperhet och atmärkelse, liksom ä andra sidan mänga tyska judar våde säsom officerare, soldater och frivilliga kämpade i de tyska lederna. Under den franska armeens nänga fälttåg på den sednaste tiden, ha judarne stridt med lika tapperhet som andra fransmän. Och om tt krig nu skulle utbryta i hvilket vi blefve inveckiade, månne vi då icke skulle begagna juden såsom soldat och läta honom offra lif och blod för fäderneslandet? Att fördomen mot judarne är ganska stark på landsbygden är visst sannt, men denna fördom aäres och underhålles just genom den intoleranta lagtiftningen. Man plägar äfven anföra såsom bevis vå opinionen hos folket nägra excesser af den lägsta olkkiassen i Stockholm; men dylika opinionsyttringar ha ingen betydelse; allra minst borde de kunna inverka på vota uppå riddarhuset. — Det är visserlisen något förmätet att, säsom utskottet gjort, vilja sätta sig in i den eviges plan med det judiska folket. ven om det får antagas att judendomens fullständiga ippgående i kristendomen ligger i denna plan, då mäste vi ju, om vi vilja befrämja densamma, med vänlighet och välvilja komma judarne till mötes och icke stöta dem bort från oss. Grefve Liljencrantz bar sökt utt motivera intolerans och ett okristligt beteende mot ;udarne medelst bibelspråk; han har bland annat åbe ropat ett ställe hos Jeremias, hvarmed han vill bevisa, att Gud vill, att judarne i alla länder skola vara hä ade och bespottade främlingar. Jag ber att få ernra hr grefven om en annan vers i alldeles samma sapitel af Jeremix bok (29: 7.): Söker stadens bästa, dit jag hafver Iåtit bortföra eder och beder för honom till Herran; ty då honom väl gär, så går eder ock väl. Detta visar bäst, att judarnes religion icke ligger nägra hinder i vägen för uppfyllande af deras pligter . säsom goda medborgare. Man har åberopat Englands, Frankrikes och Tysklands exempel. Men vi behöfva icke gå så långt; redan i våra grannoch brödrariken kunna vi finna upplysande föredömen. I Danmark ha judarne länge haft fulla medborgerliga rättigheter och numera ha de äfven fullständiga politiska rättigheter, så att de ega rätt att deltaga irepresentåtionen; man har häraf icke försport de ringaste olägenheter eller att judarnes antal härigenom tillvext. I Norge tog man på en gäng ett stort steg; ty på samma gång man 1851 upphäfde den grundlagsparagraf, som stängde judarne frän riket, gaf man dem äfven fulla medborgerliga rättigheter i likhet med kristna dissenters. Här väl Norge sedan dess blifvit öfversvämmadt af judar? nej ytterst få, endast två eller tre mosaiska trosbekännare ha inflyttat. Grefve TLiljencrantz har yttrat, att judarne äro utrustade med stora egodelar och säledes ha allt hvad de Kunna önska sig. Kan det vara hr grefvens allvar att ingenting mera erfordras för lifvets lyeka? Jag föruwsätter, att hr grefven vore en Crosus i rikedomar, men, att grefven med allt detta vore genom lagstadganden i viss män beröfvad den personliga friheten och förvisad till en viss boningsort eller att hr grefven hade en son med de rikaste anlag, dem han aldrig kunde hoppas att få använda i det allmännas tjenst — månne icke hr grefven då skullefinna lyckan något malörtsblandad? Friherre Cederström har anfört ett yttrande af dävarande ländshöfdingen i Götheborg, general Lövenhjelm ; men han förgat att nämna att landssekreteraren hade reserverat sig emot detta yttrande, liksom han terde erinra sig, att en af konungens nuvarande rådgifvare, friu. Palmstjerna, säsom landshöfding i Linköpings län vid samma tillfälle afgaf ett yttrande hvari han på det mest ampla sätt tillstyrkte judarnes emancipation. Att hemta bevis emot judeemancipationen frän Polen förefaller något besyn nerligt, ty der ha judarne varit och äro i hög grad förtryckta, och den läga ständpunkt, på hvilken en stor del af dem liksom den lägre befolkningen i allmänhet i detta land befinner sig, är en bitter frukt af slafveriet. — Jag skulle visserligen önska en större utsträckning ijudarnes rättigheter, men då så mänga redan förenat sig med hr Silfverstolpe, anser jag för vinnande af ett resultat, mig äfven böra omfatta hans förslag. Först anhåller jag likväl att borgarständets beslut måtte höglofliga ständet meddelas. (Protolallantdran Afrar hara andatc anhälligt fattada he